Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klimat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klimat
Klimatområden
ligga de tempererade områdena. Dessa övergå icke direkt
i det tropiska området utan skiljas från detta genom
de subtropiska zonerna, som äro särskilt starkt
utvecklade i Medelhavsbäckenet, som skyddas från
norr genom Alpernas mäktiga bergskedja. De
tempererade trakternas klimat erhålla sitt särpräg framför
allt genom de cykloner, som vandra i östlig riktning
och som bestämma nederbörds- och
temperaturförhållandena. Dessa reglera transporten av varm
luft mot norr och kall luft mot söder, varvid samtidigt
den varmare luftens större fuktighetshalt i cyklonernas
uppstigande luftströmmar bringas att utfalla som
nederbörd, regn eller snö, beroende på temperaturen.
C. Mellan polcirklarna och polerna ligger det arktiska
området. I detta område är solen längre eller kortare
tid av året antingen under eller över horisonten.
Mest extremt inträffar detta vid polerna, där under
sommaren ständig dag härskar, men under vintern
ständig natt. Under det att den tropiska zonen är ett
extremt uppvärmningsområde, äro de arktiska zonerna
extrema avkylningsområden, varifrån cyklonerna
pumpa den kalla luften mot söder.
Om icke andra K.-faktorer funnos, skulle alla orter,
som ligga på samma breddgrad, ha samma K. Detta
är, som vi veta, ingalunda fallet. Andra viktiga
omständigheter, som äro av betydelse för en orts K.,
äro följande: 1. Dess läge i förhållande till världshaven
eller andra större vattensamlingar; 2. Läget i
förhållande till berg; 3. Höjden över havet och slutligen
4. även markytans beskaffenhet, såsom dess förmåga
att absorbera solstrålning, dess ledningsförmåga,
värmekapacitet och orientering i förhållande till de
vanligast förekommande vindarna och solstrålningen,
Vad först läget i förhållande till haven beträffar,
förefinnes oerhörda K.-skillnader mellan orter, som
äro belägna inne i de stora kontinenterna och sådana,
som ligga vid haven, även om breddgraden är
densamma. Haven åstadkomma en utjämning av
klimatskillnaderna mellan sommar och vinter, mellan dag
och natt. Inne i landet bli temperaturamplituderna
— växlingarna — ofta oerhört stora. Detta märkes
t. o. m. i vårt land, varest temperaturamplituden
årligen i Jönköping är 18,5° men i Visby endast 17,2°.
De fuktiga vindarna från haven medföra stora
nederbördsmängder därstädes, i synnerhet, om luften tvingas
uppåt genom ett bergigt landskap. Härigenom uttorkas
luften och mindre nederbörd faller längre in i landet.
Blir havet varmare genom havsströmmar med varmt
vatten, mildras det maritima K. ytterligare och
nederbördsmängden ökas. En orts läge i förhållande till
berg framgår redan av den omständigheten, att fuktiga
luftströmmar, som drivas uppåt av berg, som ligga
i deras väg, uttorkas, varför nederbörden på läsidan
minskas. Bergskedjor kunna även utgöra ett skydd
mot kalla luftströmmar och på så sätt mildra K.
Orter, som ligga på sydsidan av bergssluttningar
erhålla ett varmare K., då solstrålarna här infalla
under större vinkel. Ju högre upp en ort ligger över
havet, desto kallare blir den under sommaren, men
vintertemperaturen brukar däremot ofta vara högre
än dalarnas temperatur. Solstrålningen tilltager även,
speciellt de violetta strålarna, vilket är orsaken till
att ofta kurorter förläggas till högt belägna orter,
om dessutom molnigheten där är liten.
Det inflytande underlaget har på K. framgår redan
av skillnaden mellan det maritima K. —
kustlandsklimatet— och det kontinentala. Havet har en mycket
stor värmekapacitet, det är rörligt, varför den
tillförda värmemängden fördelas över en stor volym,
varigenom temperaturen stiger mindre, än om värmet
fördelas till en mindre volym, till vattnets avdunstning
åtgår värme, varigenom havsytan avkyles, och
slutligen fördelas solstrålningens värmeenergi även
därigenom, att strålarna tränga relativt långt ned genom
vattnet. Vid avkylningen under natten och vintern
bli förhållandena helt omvända, så att haven avkylas
mindre. Den fasta marken däremot har en mindre
värmekapacitet, dess ledningsförmåga är mindre,
varigenom värmet sprides till ett mindre djup och därför
till en mindre volym, avdunstningen är mindre och
avkylningen därigenom mindre. Därför uppvärmes
den fasta jordskorpan mera under sommaren och dagen
och avkyles mera under natten och vintern än haven.
Emellertid ha icke alla jordarter samma egenskaper.
Detta åstadkommer i smått lokala klimatiska
olikheter, som kunna vara av synnerligen stor betydelse
för jordbruket. H. K—r.
Klimatområden. Flera försök ha gjorts att indela
jordens yta i områden med olika klimattyper. Det mest
kända är Koppens. Denna har med hänsyn till
klimatets inflytande på växtligheten indelat klimatet i
jordytan i 6 K.-huvudtyper med underavdelningar,
alltså i allt 11 K.-typer. Huvudtyperna äro:
A-klimat, tropiskt regnklimat, som karakteriseras
därav, att intet månadsmedelvärde av
temperaturen understiger + 18°.
B-klimat, torrt klimat, stäpp- och ökenklimat, av
vilka stäppklimat uppvisar temperaturer från
+ 25 till — 5° och årliga nederbörder från 70
till 10 cm., men ökenklimat med mindre
nederbörder än 35 à 5 cm och samma temperaturintervall
som stäppklimatet.
C-klimat, tempererat regnklimat, med kallaste
månadstemperaturerna mellan + 18° och — 2°
med nederbörden mellan 60 och 30 cm.
D-klimat, subarktiskt klimat med kalla vintrar.
Den kallaste månaden visar en temp. av — 2°
i medeltal, den varmast månadstemp. är över + 10°.
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
