Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klövvård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klövvård
Knylhavre
större gårdar. I avsaknad av sådant får man söka ta
upp benen på annat sätt. Gäller det bakben kan nian
använda en jämn, slät stång, som föres framför benet
och placeras i hasvecket. Med hjälp av stången
upplyftes benet av två man, placerade på var sin sida om
kons bakdel. Klöven skall alltid beskäras från
undersidan, och arbetet utföres bäst med vanlig
hov-klinga och klubba, och avverkningen skall ske enligt
samma principer, som gälla för hästens hovar. Det
förefaller som om en god K. bäst skulle kunna
genomföras, om vi här i landet liksom i Danmark kunde
erhålla professionella klövverkare, som for från gård
till gård med verkstolen på lastbil. Svenska Röda
Stjärnan har också de senaste åren försöksvis ordnat
sådana ambulerande klövvårdsexpeditioner. N. L.
Knallfjas, benämning på blandning av vätgas och
luft, som exploderar vid antändning. K. i mera
begränsad bemärkelse, är en blandning av två
volymdelar vete och en volymdel syre, d. v. s. vattnets
beståndsdelar. Vid förbränningen bildas också vatten.
G. Dbg.
Knappsäv, se Säv.
Knnppvädd, se Vädd.
Knippe, se Blomställning.
Knivrist, se Plog.
Knoppfjäll, se Blad.
Knopplök, se Förökning.
Knoppmutalion, se Chimär.
Knoppveeklare är ett ofta använt gemensamt namn
på en mängd små s. k. vecklarfjärilar (vecklare*),
vilkas larver angripa knopparna på lövträd och
fruktträd. En mycket vanlig art på fruktträden, särskilt
äppelträden, är större K. (Argyroploce variegana HB.).
Med hopslagna vingar blir denna c:a 12 mm lång och
liknar, då den sitter stilla, rätt mycket exkrement
av någon småfågel, ty vingarna äro brokiga av svart,
blått och brunt och ha i yttre delen ett stort vitgult
parti. Larven, som blir c:a 15 mm, är grågrön, med
huvudet, nacken och talrika småprickar på ryggen
svarta. Äggen läggas på högsommaren och kläckas på
eftersommaren, varefter de små larverna övervintra
under t. ex. barkflisor eller knoppfjäll för att i
knopp-sprickningen äta sig in i knopparna. När dessa sedan
svälla, kunna bladen och blomanlagen ofta ej veckla
ut sig ordentligt, enär larven binder hop dem med
starka spinntrådar. Tidig vårbesprutning med
kar-bolineumhaltiga vätskor kunna döda de övervintrande
larverna. A. T.
Knott (si. Melusina) omfattar 9 svenska arter. De äro
blott några få mm långa, klumpigt byggda, fluglika
myggor med stora glasklara vingar och högt välvd
mellankropp. Antennerna är korta, tillspetsade och
11-ledade. Dessa insekters utveckling äger rum i
rinnande vatten, bäckar, åar och floder. Larverna,
som äro fotlösa, sitta fastsugna med bakändan på t. ex.
stenar eller vattenväxter, ofta tätt samlade i oerhörd
mängd. Med hjälp av ett par penselliknande organ
invid munnen svepas de i vattnet befintliga
mikroskopiskt små organismerna, som tjäna djuren till
föda, in i munnen. Den fullvuxna larven förfärdigar
åt sig en slags kokong, som har formen av en på
längden kluven strut eller påse. Sådana sitta ofta i långa
rader på gräsblad eller i täta grupper på stenar. I
dem förvandlas larverna till puppor. Det vanliga K.
(M. replans L.) når en längd av 3 mm. Den svarta
kroppen är prydd med små silverfläckar och de främre
skenbenen äro snövita. Arten förekommer över hela
landet men allra talrikast i Norrland. K. angripa både
människor och djur med sina skarpa styng. Någon
gång har man i vårt land konstaterat, att djur på bete
(hästar och nötkreatur) på våren angripits så svårt
av K., att inflammationer i huden uppstått och i
några fall medfört döden. Som skyddsmedel brukar man
gnida in hårfattiga hudpartier med kreolin i bomolja
eller tran (1: 20). A. T.
Knut, knutning, se Hopfogning av virke.
Knutpilört, se Pilört.
Knylhavre (Arrhenalerum [L.] M. o. K.), förr även
kallad fromental eller franskt rajgräs, ett högt, spensligt
gräs med ett djupt och kraftigt rotsystem från en
upprat rotstock. Vippan är stor och gles, sammansatt
av medelstora, 2—3-blommiga småax. Den nedersta
blomman i småaxet är försedd med ett vridet och
knäböjt borst. Skottutvecklingen är 1—2-årig; skott av
rosettyp saknas. K. förekommer vildväxande i nästan
hela Europa, sydvästra Asien och norra Afrika, på
torra ängar, rasmarker m. m. Upptogs till odling under
slutet av 1700-talet men har egentligen endast i
Frankrike, Schweiz och södra Tyskland fått någon större
utbredning. Det odlingsmaterial, som står till
förfogande, är huvudsakligen av fransk härkomst; för
norra Sverige är härdigheten ej fullt tillräcklig. Tidigare
har firman Weibull salufört en härdigare pedigree ur
den vanliga handelsvaran, kallad Rekord, men denna
har numera indragits.
Som slåttergräs har K. många goda egenskaper:
okänslighet för torka, tidig utveckling, hög skörd
(där den trivs) och god återväxt. Men den ger å andra
sidan ett beskt, torrt foder, som inte gärna ätes. I
vissa delar av Mellaneuropa, t. ex. Schweiz, skattas
dock starkt gödslade och tidigt skördade
fromental-ängar synnerligen högt. Bäst trivs K. på tämligen
torra, men näringsrika sandjordar. — »Fröet» är hela
småaxet med undantag för ytteragnarna; dess 1
000-kornvikt är omkring 3,5 g, för statsplombering kräves
90 % renhet, 85 % grobarhet, högst 1 000 ogräsfrön,
varav högst 100 svårare, pr kg. Yid rensådd beräknas
utsädesmängden till 40—60 kg/ha. H. O-d.
.504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
