Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klöverröta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klöverröta
Klövvård
(Lotus corniculalus) hör till de mest motståndskraftiga
av vallbaljväxterna. Genom att redan under
insånings-året avslå eller avbeta klövern på hösten och
därefter välta fältet har man kunnat motverka
skadegörelse av K. Th. L/s.
Klöversnärja, se Snärja.
Klöverspetsvivlar kallas vissa skalbaggar tillhörande
släktet Apion. De äro alla blott ett par mm långa, ha en
päronformad kropp med ett snabellikt förlängt huvud,
med vars hjälp de kunna borra hål i växtdelarna. leke
mindre än fyra av de i vårt land levande arterna
leva som larver inuti klöverblommor och få till följd
därav stor betydelse för fröodlingen. Den vanligaste
arten är allmänna K. (A. apricans Herbst). Denna
blir 3,5 mm lång, är till färgen svart och har frånsett de
röda höfterna mörkfärgade ben. Under högsommaren
avlägga honorna sina ägg enstaka i klöverhuvudena.
Larverna, som snart kläckas, angripa fröanlagen och
förtära dessa. En larv torde i genomsnitt behöva
7—8 fröanlag under uppväxten. Förpuppningen äger
även rum i de angripna klöverhuvudena. Blott en
generation utvecklas årligen. Man har funnit, att denna
spetsvivel gör minsta skadan på klöverstammar med
hög blomtäthet, varför sådana böra odlas på platser,
där dessa vivlar äro allmänna. Liknande skadegörelse
anställes även av rödbenta K. (A. aestiuum Germ.),
vilken är den allmännaste arten på rödklöver inom
Östergötland och Bohuslän. Skador av samma
beskaffenhet åstadkommes på vitklöver och alsike även
av en gulbent art, men denna torde ej ha någon större
ekonomisk betydelse. A. T.
Klövertrötthct, se Jordtrötthet.
Klövertång, se Alger.
Klöveràl, se Nematoder.
Klövröta, se Klövsjukdomar.
Klövsjukdomar. En vanlig orsak till uppkomsten av
K. är, att klövarna icke nedslitas på normalt sätt,
beroende på att djuren vistas allt för mycket på stall.
Klövarna bli härigenom förväxta, och olika slag av
felaktiga klövformer uppstå. När klövarna bli för
långa, flyttas kroppstyngden över på bakre delen av
klövarna, d. v. s. på ballarna. Underliggande
mjukdelar utsättas då för tryck och krossning. För att
minska smärtan intar djuret en onaturlig ställning,
varigenom fotens led- och senapparat överanstränges.
Resultatet blir, att sådana djur bli så ömfotade, att de
ligga mycket, minska i mjölkavkastning och hull. Hos
tjurar kan sådant lidande i bakre extremiteterna
medföra betäckningsimpotens. Försummas avverkningen
av förväxta klövar, händer lätt särskilt vid
betes-släppningen, att klövspetsen kan avbrytas, varvid
köttklöven blottas och en inflammation i denna
uppstår. Nötkreatur, som föras längre sträcka på hård
väg, bli lätt ömfotade, och detta gäller särskilt, om
klövarna äro förväxta. I de flesta fall blir en sådan
inflammationsprocess ytlig, men om vägbanan är
mycket hård och stenig, kan en vargörande
inflammation tillstöta. I lindriga fall är tillfyllest att ställa
djuret på mjukt underlag och behandla med kylande
omslag. Variga processer måste öppnas, så att varet
fritt kan avrinna. Skarpa föremål såsom spikar,
glasbitar och dylikt kunna trampas igenom klövsulan och
åstadkomma klövböld. Behandlingen är likartad med
den vid hovböld eller spiktramp hos häst.
A7ö’i>spaM-inflammation eller klövröta (panaritium)
är en i vårt land vanlig åkomma, som i första hand
angriper nötkreatur men även svin och mindre idisslare.
K. förorsakas i regel av den Bangska nekrosbacillen,
som intränger genom små sårnader i huden, antingen i
själva klövspalten eller i kronranden.
Klövspalt-inflammation inträffar särskilt ofta som en
komplikation vid mul- och klövsjuka, då
nekrosbacil-lerna lätt tränga in i de sår, som uppstå, när
blåsorna brista. Bakre extremiteternas klövar äro
i regel mest utsatta, då dessa bliva mest förorenade
av gödsel och urin. Inflammationen åstadkommer i
regel, att klövområdet blir starkt ansvällt och
ömmande, och kon kan i svåra fall knappast stödja på
benet. Temperaturen är hög, foderlusten nedsatt och
allmäntillståndet påtagligt stört. I svåra fall kan den
nekrotiska processen tränga på djupet in till senor
eller ledgångar och där framkalla en allmän infektion,
varigenom t. o. m. djurets liv kan hotas.
Behandlingen består vid sjukdomens akuta stadium i omslag
med is eller kall Burows lösning. Senare, när brand
och vargöring inträtt, företages vanlig sårbehandling.
Om inflammationen spritt sig i lederna, måste
klöv-amputation företagas. Från profylaktisk synpunkt är
viktigt, att djur med nekrotiska processer, t. ex. i
könsorgan, munhåla eller klövspalt isoleras, så att
infektionen ej får spridas i ladugården. Om flera fall
förekomma, rekommenderas en grundlig
stalldesinfek-tion. I vissa fall kan rastgården bli så infekterad, att
den t. o. m. kan behöva avstängas. N. L.
Klövspaltinflammation, se Klövsjukdomar.
Klövvård. För förebyggande av klövlidanden är en
systematiskt genomförd K. av synnerligen stor
betydelse. Åtminstone en à två gånger om året bör
klövverkning företagas på alla nötkreatur och särskilt
viktigt är, att detta sker någon tid före
betessläpp-ningen. Även under vinterns lopp bör alltemellanåt
kornas klövar inspekteras och verkas, innan djuren
bliva allt för högdräktiga eller också strax efter
kalv-ningen. Om den ordinarie ladugårdspersonalen ej
medhinner detta, bör hjälp lämnas, t. ex. under regniga
dagar, då utomhusarbete ej är lämpligt. K. underlättas
i högsta grad, om man har tillgång till en verkstol
eller ett sko-stall, och ett sådant bör finnas på alla
.503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
