Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koloradoskalbaggen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Koloradoskal baggen
Kolsvavla
skalbagge av gul färg. Den är lätt igenkännlig därpå,
att den på täckvingarna har sammanlagt 10 smala,
kolsvarta längsränder. K. övervintrar som fullbildad i
jorden på ett djup av stundom mer än % meter samt
framkommer på våren för att lägga sina ägg. Dessa
äro till färgen orangegula och till formen cylindriska
med avrundade ändar samt 1,5 mm långa. En hona
kan leva i två år och avlägger under den tiden
betydligt över 2 000 ägg, vanligen gruppvis om c: a 30 ägg,
på undersidan av potatisbladen. De små larverna,
som till färgen äro blodröda, med huvud, ben och
smärre teckningar svarta, tillväxa under c: a tre veckor
och äro fullvuxna c:a 15 mm långa. De ha dä för rätt
länge sedan blivit till färgen orangegula. Formen är
karakteristisk därigenom, att bakkroppen är starkt
ansvälld. En larv kan bli fullvuxen på 11 dagar och
går därefter ned i jorden, där den förvandlas till
puppa. C:a 10 dagar senare framkläckes den fullbildade
skalbaggen, som ger upphov till en ny generation,
om klimatet så medgiver. •— K. har fått sitt namn
efter den nordamerikanska staten Colorado, som
betraktas som insektens hemland. Ursprungligen har den
där levat på vilda solanacéer, men, då potatisplantan
på 1850-talet började allmänt odlas i dessa trakter,
blev denna en ny och särskilt lämpad näringsväxt
för denna insekt. Den förökade sig i hög grad och nådde
snart de östra kuststaterna. Att den härifrån med
skeppsfarten snart skulle föras till Europa var
naturligt. Redan 1876 kom den med potatistransporter till
vår världsdel och anträffades samma år även i
Stockholm, ehuru lyckligtvis endast i 3 exemplar fullbildade
skalbaggar, vilka tillvaratogos av en intresserad
skal-baggsamlare. Strängt förbud för införsel av potatis
till Europa från Amerika blev en följd härav. Trots
detta förbud har K. flera gånger kommit till Europa,
men tack vare omfattande åtgärder och dryga
kostnader tämligen snabbt utrotats. Sista gången så skedde
var 1914, då den på okända vägar inkommit till den
lilla staden Stade nära Hamburg. År 1921 upptäcktes
den emellertid på nytt, då i trakten av Bordeaux i
södra Frankrike. Skadedjuret hade då tydligen redan
hunnit få en långt vidsträcktare utbredning än vid
föregående tillfällen varit fallet. Trots energiska
åtgärder har den sedermera år efter år spritt sig vidare
och då detta skrives har den brett ut sig över hela
Frankrike och Belgien samt även hunnit få fotfäste i
angränsande delar av Schweiz, Tyskland och Holland.
Att detta blivit möjligt under ett intensivt
bekämpnings- och bevakningsarbete förklaras därav, att de
fullbildade gärna företaga långflykter och därvid
sannolikt föras tiotals mil med kraftiga vindar. Att
spridningen jämväl kan ske på andra vägar, t. ex. med
växtförsändelser, emballage eller rent av med de
vanliga kommunikationsmedlen är naturligt. Under
sådana förhållanden kan man med skäl befara, att
spridningen norrut kommer att fortfara. Någon
anledning tro, att K. ej skall kunna acklimatisera sig i
vårt land, finnes ej, enär klimatet i våra sydligaste
landskap upp till Uppland väl kan jämföras med klimatet
i vissa trakter av norra Nordamerika, där K. rätt
allmänt förekommer. Det kan t. o. m. tänkas, att
skalbaggen i de södra kustområdena kan utveckla 2
generationer under en sommar. Under sådana för hållanden
är allra största vaksamhet av nöden. Enligt lag är
numera envar skyldig att till Statens
växtskydds-anstalt omedelbart inrapportera fynd av insekter,
som kunna misstänkas tillhöra denna art.
Bekämpandet av skadedjuren är förenat med stora
svårigheter och kostnader, varför den icke kan helt
överlämnas till det enskilda initiativet. A. T.
Kolostrummjölk, se Råmjölk.
Koloxid, kolmonoxid, CO, är liksom kolsyra en
gasformig oxid av kol, men innehåller endast hälften så
mycket syre som den senare. Bildas bl. a. vid
förbränning av kol och andra bränslen vid otillräcklig
lufttillförsel (»kolos»). K. ingår såväl i vanlig kokgas som i
de tekniska bränngaserna generatorgas, vattengas
m. fi. K. brinner med blå, icke lysande låga till kolsyra.
Gasen är färg-, lukt- och smaklös samt nästan olöslig i
vatten. Den är dödligt giftig även i små
koncentrationer, emedan den begärligt förenar sig med
blodfärgämnet hämoglobin till en mycket beständig
förening och därigenom hindrar detta att utöva sin
livsviktiga funktion som syrebärare i blodet. Redan
vid en halt av 0,1 % K. i luften lägger K. beslag på
c:a hälften av blodets hämoglobin. Vid tillräckligt
överskott av syre kan K. emellertid åter utdrivas ur
blodet, och behandlingen av koloxidförgiftning går
därför ut på att genom konstgjord andning i ren luft
bortventilera K. ur lungorna. —- Dåliga eldstäder,
utläckande kokgas (K.-halten i sådan kan vara c:a
10 %), och numera avgaserna från bilar (»garagedöden»)
och gengasagregat äro vanliga orsaker till
koloxidförgiftning. H. E—r.
Kolryss, se Ryss.
Kolstybb är en tämligen finfördelad produkt, som
bl. a. användes vid framställning av slaggtegel, då
den använda masugnsslaggen uppblandas med K.
K. kan även användas som isolering under cementgolv
el. dyl. i stallbyggnader. G. B—r.
Kolsvavla, koldisulfid, CS2, en lättrörlig vätska, som i
rent tillstånd är vattenklar och har svag, aromatisk
lukt, men i beröring med luften blir gulaktig och
illaluktande. Kokar redan vid 46°; såväl vätskan som
ångan äro mycket eldfarliga. K. är olöslig i vatten, men
löslig i alkohol, eter och kolväten, och är ett tekniskt
viktigt lösningsmedel för t. ex. fett (utvinning av
olivolja genom extraktion med K.) och klorsvavel (kall-
.514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
