Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Koppor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Koppor
Korn
Koppor är en infektionssjukdom hos människor och
djur, vilken visar sig med feber och hudutslag i form av
knutor, blåsor och pustler. Man skiljer mellan
män-nisko-, häst-, ko-, får-, get- och svinkoppor. Man har
ännu ej helt klarlagt förhållandet mellan människans
och de skilda djurslagens koppor, men man synes
i allmänhet vara mest böjd för den uppfattningen, att
husdjurens koppor härstamma från människans.
Koppor hos människa, får och svin uppträda som en svår
allmänsjukdom med stor dödlighet, varemot ko- och
hästkoppor äro godartade lidanden, i regel
lokaliserade till viss kroppsdel. I Sverige förekommer
ko-koppor och möjligen även hästkoppor.
Kokoppor uppträda hos nöt på spenarna och nedre
delen av juvret. Spenarna bli i sjukdomens början
något svullna och ömma och i huden uppstå i regel
flera röda knutor, vilka snart omvandlas till
vätskefyllda blåsor, som kunna bli upp till ärt- eller bönstora.
Blåsorna äro i mitten försedda med en insänkning
(havelbildning) och längs ytterkanten omgivna av
en röd zon. Blåsornas innehåll blir gult, varliknande
och när blåsorna brista, kvarstår å spenen sår.
Förloppet tar i regel tre veckor. I vissa fall kunna
komplikationer uppstå, särskilt om svårartad infektion, t. ex.
nekrosinfektion, tillstöter. I sådana fall, då K. sitta på
spenspetsen, tillstöter lätt juverinflammation.
Sjukdomen kan inkomma i en besättning med nyköpta
djur eller genom mjölkerskorna vid de tillfällen, då
dessas barn äro nyvaccinerade. K. kan även spridas
från sjuka kor till mjölkerskornas händer och armar
och vid mjölkningen med händerna överföras från
djur till djur. Behandlingen består i hygieniska
åtgärder och lämplig spensalva. N. L.
Ivopra är handelstermen på det torkade fruktköttet av
kokosnöten (Cocos nucifera), som växer på
söderhavsöarna och i Indien. K:s torrsubstans innehåller 60—70
% fett (kokosfett), som har vidsträckt användning
till framställning av tvål, margarin m. m. K. själv är
ett utmärkt fodermedel, men för dyrbart. (Se
Oljekakor.) F. J—l.
Koprogen, se Förna.
Korg, se Blomställning.
Korgvide, se Pil.
Koriander (Coriandrum sativum) är en ettårig ört av
de flockblomstrigas familj med parbladiga blad,
vita blommor och klotrunda klyvfrukter, vilkas hälfter
äro urhålkade. Hela växten, inhemsk i
medelhavsområdet, har en intensiv, knappast behaglig
kryddlukt och har sedan gammalt haft användning som
brödkrydda, i likörfabrikation o. s. v. och odlas söderut i
stort. H. G. S.
Kork. Överhuden, som är de örtartade unga
växtdelarnas skyddsvävnad, ersättes hos vedartade och
överhuvud hos fleråriga delar, främst stammar, av K.
Denna uppkommer från en särskild bildningsvävnad,
korkkambium, som anlägges i levande parenkym.
Som de i regel platta korkcellerna uppkomma genom
upprepade delningar av kambiets celler, bli de radvis
ordnade utåt. Deras väggar impregneras snart med
korkämne, så att de bli ogenomträngliga för vatten
och luft, varvid deras innehåll dör, och K. bildar
därigenom ett effektivt skyddslager mot skador såväl
genom uttorkning som genom inträngande av vatten,
svampar o. s. v. Genom korkbildning avstänger växten
också sår. Oftast bildas i barken det ena korkkambiet
efter det andra, stundom tjänstgör dock samma
kambium under en följd av år, och sålunda uppstår
läderkork, sådan som björkens näver. En särskilt stark
korkbildning kan framkallas hos den i medelhavsländerna
inhemska k or k eken (Quercus Suber), vilken lämnar
butelj kork och för industriella ändamål brukbar K.
H. G. S.
Korkek, se Kork.
Korkskabb, se Pulverskorv.
Korn. (Hordeum-arter.)
Ursprung, historia och utbredning. K. är
en mycket gammal kulturväxt och anses av en del
forskare t. o. m. vara vår äldsta kulturväxt. Enligt
fynd från 3 300 år f. Kr. skulle K. av de gamla
egyptierna ha använts som födoämne och fodermedel.
Europeiska fynd synas tala för att K. spelat en stor
roll som födoämne i Europa från yngre stenåldern
ända fram till medeltidens slut. I Sverige var K.
under tidigare perioder det viktigaste sädesslaget, vilket
bl. a. framgår därav, att dess gamla namn bjugg
ersattes med K., som egentligen betyder säd i allmänhet.
Varifrån K. härstammar, vet man ännu inte. De flesta
teorier gå ut på att det härstammar från en i Kaukasien,
Afganistan och Palestina vildväxande art (H.
sponta-neum) som kännetecknas av bräckliga, tvåradiga ax.
Bräckligheten hos axet anses nämligen vara en primitiv
egenskap hos alla våra stråsädesslag. Mot dessa teorier
talar att det sexradiga kornet inte gärna kan ha
uppkommit ur det tvåradiga, vilket senare vanligen anses
som en reduktionstyp av det sexradiga. Många forskare
ha därför framhållit, att stamformen borde vara en
bräcklig sexradig art, men en sådan har int.e varit känd
förrän helt nyligen, då den av undertecknad påträffats
i från Osttibet till Sverige 1935 hemfört material av
stråsäd. Den har 1938 beskrivits under namn av H.
agriocrithon och denna nya art torde komma att
bidraga till att bringa frågan om K:s härstamning
närmare sin lösning.
Samtliga tre kornformer, stj ärnkornet, det vanliga
sexradskornet och tvåradskornet funnos i odling
under yngre stenåldern. Stjärnkornet var under denna
tid sannolikt det vanligaste. I Sverige odlades under
dessa tidigare perioder naket K. i mycket stor ut-
.526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
