Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Myr
Myrodling
utbildad eller helt saknas. — Mossarna ha väsentligen
uppkommit genom försumpning* av fastmark,
åstadkommen genom hög nederbörd i förening med dålig
avrinning. De började bildas omedelbart efter den stora
landisens avsmältning, men den kraftigaste
försump-ningen ägde rum under värmetidens första fuktiga
skede. Under den därpå följande, relativt torra och
varma perioden inträdde ett avbrott i mossarnas
tillväxt, men då den avlöstes av ett kallt och fuktigt
klimat vid övergången mellan bronsåldern och
järnåldern, började mossarna åter att växa i höjden.
-—-Huvudmassan av torven i mossarna utgöres av föga
förmultnad vitmosstorv, och det nyss nämnda
avbrottet ger sig till känna som ett lager av väl
förmultnad torv, ofta med talrika tallstubbar, vilket skiljer
den s. k. äldre vitmosstorven från den s. k. yngre. —
En mindre del av mossarna ha uppkommit genom
igenväxning av sjöar. Dessa ha då först uppgrundats
av gyttjor, därefter följer vasstorv, starrtorv och
skogskärrtorv. I de kärrskogar, som bildat den
sistnämnda torven, har försumpning medelst
vitmossor inträtt, och mossen har utbildats på samma
sätt som vid försumpning på fastmark. —
Aapamy-rarna kunna ur topografisk synpunkt betraktas som en
grundyta av kärr, på vilken ett större eller mindre
antal mosstuvor ligga kringspridda. Understundom
äro stora mosspartier samlade till ett mer eller mindre
sammanhängande bälte runt kring en central kärryta —
marginalmosse eller ringmosse. På den centrala
kärrytan kunna mossetuvorna vara rundade, ömyrar, eller
långsträckta, strängmyrar eller revelmyrar; i
sistnämnda fall äro de ordnade vinkelrätt mot myrens
lutningsriktning. M. i mycket starka lutningar
benämnas ofta backmyrar eller hängmyrar. I de
nordligaste delarna av vårt land, där tjälen ständigt ligger
kvar, omvandlas tuvorna genom uppfrysning till
ofta mer än meterhöga torvkullar; dessa myrar kallas
palsmyrar. — Aapamyrarna äro uppkomna genom
försumpning, vilken antingen åstadkommits genom
översilning från högre belägna sjöar eller M. eller
genom s. k. kantuppdämning.
Beträffande M:s användning, se Myrodling,
Bränntorv, Strömedel och Torvströtillverkning. H. O-d.
Myrlagg, se Myr.
Myrmalm, se Järnockra och Mineral.
Myrodling har bedrivits i Sverige sedan långt tillbaka.
Bristen på växtnäring i torven sökte man under
1700-talet och förra hälften av 1800-talet avhjälpa genom
bränning, varigenom mineralsalterna anrikades i
ytlagret, eller genom tillförsel av träaska. Det var
emellertid först efter mitten av 1800-talet, sedan
konstgödselmedlen kommit i bruk, som M. tog någon
större omfattning. Då torrlades många stora
kärrmarker, och genom gödsling med framför allt kali och
fosforsyra utnyttjades dessa markers ofta stora förråd
av kväve. Under senare årtionden har man i allt större
utsträckning odlat även de kvävefattigare
torvjordarna, ja, t. o. m. de allra sterilaste mossar ha genom
lämpliga åtgärder kunnat överföras till goda
odlingsmarker. För vårt land med dess 5,8 millioner hektar
torvmark spelar M. en mycket stor roll, och man
har beräknat att åtminstone 600 000 ha odlad jord
är eller har varit torvmark (jfr Bortodling). Åtminstone
ytterligare 1 miljon hektar torde vara odlingsbara. M.
spelar en mycket stor roll även i övriga
skandinaviska länder, i Tyskland, baltiska staterna och
Holland. Beträffande torvjordens egenskaper ur
odlingssynpunkt se Torvjord.
För odling av en myr kräves först dikning, varvid
hänsyn måste tas till myrens topografi och hydrografi,
torvarternas genomsläpplighet och växtrötternas
förmåga att nedtränga i torv av olika beskaffenhet m. m.
Dikningen bör föregås av en omsorgsfull undersökning.
De relativt högt belägna mossarna äro vanligen lättare
att dika än kärren. Som täckdikesmaterial användes
numera helst tegelrör på fasta och grundare marker,
trärör på lösare och djupare. Själva odlingsarbetet
gestaltar sig mycket olika alltefter ytvegetationens
beskaffenhet. Vissa kärr kunna plöjas direkt efter
torrläggning, andra marker kräva tuvhackning,
skogsröjning, stubbrytning m. m. -— På de lösa, mindre väl
förmultnade och askfattiga torvjordarna är vanligen
en jordförbättring nödvändig; härmed förstås en
inblandning av mineraljord, sand, grus eller lera i
torvjorden. Den har främst till uppgift att ändra
torvjordens fysikaliska egenskaper i en för kulturväxterna
gynnsam riktning. Jorden blir sålunda tyngre och
fastare, får en större värmeledningsförmåga och mindre
vattenhållande förmåga, varigenom risken för
frostskador minskas, samt erhåller också en luckrare
struktur. Alla dessa faktorer samverka till en ganska
betydande ökning av skörden. ■— Många torvjordar äro
i behov av kalkning. För torvjordarna kan man dock
icke såsom för mineraljordarna ånge något bestämt
pH-värde såsom gränstal. I stället brukar man ställa
det kravet, att torvjorden bör hålla c:a 5 000 kg kalk,
beräknad som CaO per hektar till 20 cm djup. Om en
så pass stor kalkmängd föreligger, behöver jorden
endast underhållskalkas en gång per omlopp. Jordar,
som innehålla 10 000 kg kalk per hektar eller däröver,
behöva aldrig kalkas, ty den årliga anrikningen av kalk
genom ytlagrens ständigt fortgående förmultning
håller i så fall vanligen jämna steg med förlusterna.
•—-Kostnaderna för omvandling av en myr till odlingsmark
äro synnerligen variabla. Vid de noggrant
kontrollerade uppodlingsförsök, som gjorts av Svenska
Mosskulturföreningen, blev den totala odlingskostnaden
(omfattande dikning, ytbehandling och kalkning)
676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
