Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myrodling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Myrodling
- Myror
i medeltal 450 kr/ha, då jordförbättringsmedel ej
behövde användas, och 750 kr/ha, då dylikt behövde
tillföras. — Då torvjordarna* av naturen äro fattiga på
växtnäring, särskilt kali och fosforsyra, mycket ofta
även på kväve, är en reglering av näringsinnehållet en
absolut nödvändig förutsättning för en ekonomiskt
lönande M. — Användningen av stallgödsel spelar på
torvjorden mindre roll än på fastmarksjorden. De
dåligt förmultnade, kvävefattiga mossjordarna böra
dock i regel erhålla stallgödsel i ungefär lika stora
mängder som fastmarksjordarna. Väl förmultnade,
kväverika kärrj ordar kunna däremot mycket väl
undvara stallgödseln eller nöja sig med små mängder
därav. — Gödslingen med fosfat och kali är på alla
torvjordar av allra största betydelse. Särskilt fosfat
bör gärna ges i överskott. De fosfat, som försäljas i
vårt land, superfosfat, thomasfosfat och benmjöl,
äro på torvjordarna ungefär likvärdiga. Av kalisalterna
innehålla vanligen de högprocentiga salterna det
billigaste kalit, men då de lågprocentiga salterna även
innehålla en del s. k. bisalter, vilka äro av betydelse
för växterna och ofta saknas i torvjorden, böra de ofta
givas företräde framför de högprocentiga. I fråga om
kvävebehovet föreligga mycket stora växlingar.
Kvävefattiga jordar gödslas med konstgödselkväve till
alla grödor; välskötta torvjordar i södra Sverige, vilka
innehålla 10 000—12 000 kg kväve eller däröver per
ha till 20 cm djup, behöva ej gödslas med kväve
annat än till mycket kvävebehövande grödor, t. ex.
rotfrukter. I norra Sverige, där omsättningen av
jordens eget kväve till för växterna tillgängliga föreningar
går mycket långsammare, erfordras måttliga
kväve-givor även på mycket kväverika marker. Av
kvävegödselmedlen kunna de tre salpeterslagen betraktas
som ungefär likvärdiga vid användning på torvjord.
Likaså kan man, särskilt på de kalkrika jordarna
med stor fördel använda svavelsyrad ammoniak.
Kalkkvävet kan komma ifråga på väl förmultnade
torvjordar i hög kultur i södra och mellersta Sverige,
men f. ö. kommer det ej till sin rätt på
torvjordarna. — För de olika grödornas behov av
gödsel gälla samma allmänna regler som på
fastmarks-jord, dock naturligtvis under iakttagande av vad
här anförts om torvjordens speciella näringsbehov.
—-Ett par ord torde här böra sägas om de bristsjukdomar*,
som ibland förekomma på torvjordarna. De uppträda
mestadels på stråsäd och yttra sig på många olika
sätt från försvagad kärnbildning till helt utebliven
stråskjutning. I de flesta fall bero de på brist på mangan
— gråfläcksjuka — eller koppar — gulspetssjuka
—-och de botas genom tillförsel av mangansulfat resp.
kopparsulfat, 100—200 kg/ha. I många fall kan den
förstnämnda sjukdomen botas genom gödsling med
sura gödselmedel. På torvjorden är jordbearbetningens
uppgift icke som på lerjorden att luckra utan tvärtom
att sammanpacka. Många torvjordar anta en olämplig
pulver- eller mjölstruktur, om de bearbetas för mycket
med luckrande redskap. Vältar av olika slag ha stor
användning på torvjorden. — På många torvjordar måste
särskilda s. k. skyddshästskor användas på dragarna.
I äldre tider förekom nästan uteslutande
havreodling på torvjordarna. Denna ensidiga växtodling
medförde dock flera olägenheter, och så småningom
lärde man sig också — bl. a. tack vare
mosskulturföreningens försöksverksamhet — att bedriva
en mera omväxlande odling. Vissa växtslag passa
bättre, andra sämre, och de växtföljder, som nu
brukas för torvjordarna, sammansättas huvudsakligen
av havre, grönfoder, vall, rotfrukter och potatis,
varjämte även betesvall med fördel anlägges på torvjord.
Vetet går i allmänhet icke särskilt väl till på
torvjordarna. Potatisodlingen lyckas utmärkt även på
den oförmultnade mossjorden; som matpotatis blir
skörden icke förstklassig, men till utsäde är den
överlägsen ali annan potatis. Vissa myrodlingar, t. ex.
Dagsmosse i Östergötland, ha specialiserats på produktion
av sättpotatis. I varmare trakter, t. ex. även i södra
Sverige, kan man med framgång odla även grönsaker
på torvjorden.
I detta samband må också nämnas att många myrar
enbart genom dikning kunna överföras till
produktiv-skogsmark. Detta gäller särskilt om myrarna i Skåne
och längs ostkusten. H. O—d.
Myror (fam. Formicidae). I Sverige förekomma ett
flertal myrarter, av vilka dock blott några få äro
allmänt kända. Den kanske vanligaste är röda
stackmyran (Formica rufa L.), skogarnas allmännaste M.
Allmänna äro vidare den lilla svarta myran (Lasius
niger L.) och den ungefär lika stora gula myran
(L. flavus DG.), vilka båda leva i jorden under stenar och
andra föremål, i grästuvor, trädstubbar o. s. v. Rätt
bekant är också den jättestora stock- eller hästmyran
(Camponotus herculeanus L.), som helst lever i ihåliga
trädstammar eller trädstubbar. Särskilt de tre
förstnämnda arterna torde i stor utsträckning leva av
bladlusexkrementer, vilka i huvudsak torde bestå av
osmälta växtsafter. Varhelst bladlöss förekommer
finner man därför myror i större mängd. Från
myrsamhällena leda också livligt trafikerade vägar till av
bladlöss hemsökta träd, buskar och örter. Man anser,
att myrorna genom sin närvaro i bladluskolonierna
till en viss grad irritera bladlössen att avgiva sina
exkrementer och att de skydda lössen för angrepp
av parasitstekler. Härigenom bli de sålunda
skadedjur. Mera påtaglig skada göra de emellertid, då de på
vårarna bita sönder blomknoppar på fruktträd för
att i brist på bladlusexkrementer komma åt nektarn.
De i jorden levande arterna, vilka gärna hålla till i
677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
