Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ostberedning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ostberedning
Ostfel
Paraffinering. Samtliga hårda ostsorter paraffineras.
Därigenom underlättas skötseln och viktförlusten
under lagringen blir mindre. Osten paraffineras, när den
är torr i ytan, vid omkr. 1 à 2 veckors ålder. —
Paraffinet smältes i en särskild gryta, paraffineringsgryta. Då
paraffinet upphettats till 140—180°, doppas osten, som
hålles på en tång, i det flytande paraffinet så länge, att
ytan blir steriliserad, d. v. s. 5 å 10 sek. Skulle
paraffin-hinnan under lagringen bli skadad, företages
omparaffi-nering.
Under lagringen lättnar osten på grund av
vattenavdunstning. För paraffinerad ost räknar man med 2—7 %
viktminskning, för oparaffinerad 10—15 %
viktminskning. E. C-g.
Ostborr. För uttagande av prov å icke uppskuren ost
användas O., utförda av förnicklat eller oförnicklat
stål. I tvärgenomskärning ha de formen av en
cirkelsektor; längden är c:a 15 cm. E. C-g.
Ostbrytningskniv, se Ostberedning.
Ostenørossistföreninjj, Sveriges, sammanslutning av
ostengrossister med ändamål att skapa ordnade
förhållanden inom ostbranschen. Antal medlemmar 1940
37 st. E. C-g.
Ostens fetthalt, se Ostundersökningar.
Ostens torrsubstanslialt, se Ostundersökningar.
Ostens vattenhalt, se Ostundersökningar.
Oxkött, se Köttkontroll.
Osteomalaci eller benskörhet är en bristsjukdom hos
det vuxna djuret, då på grund av brist på
mineralämnen i den tillförda näringen abnormt stark
resorb-tion av kalk och fosforsyra sker från den färdigbildade
benvävnaden. De i benen upplagrade
kalcium-fosforföreningarna äro reservupplag, som organismen kan
göra bruk av, när den lider svår brist på nämnda ämnen.
Bensubstansen innehåller ungefär lika mycket kalk
(CaO) och fosforsyra (P205). Över 99 % av organismens
kalciummängd och omkr. 77 % av dess fosforsyra finnes
i skelettet. Vid O. innehåller bensubstansen väsentligt
mindre av dessa ämnen än under normala förhållanden.
Därför blir också vid O. benet betydligt skörare än
normalt och djuren därför lätt utsatta för benbrott
eller bristningar av band- och senfästen. Orsakerna till
O. kunna växlä. I vissa fall kan fodret innehålla för
litet både kalk och fosforsyra, eller ock innehåller det
för litet av något av dessa ämnen. Det är mycket
viktigt, att fodrets kalkhalt står i ett visst lämpligt
förhållande till dess innehåll av fosforsyra. Ett överskott
av kalk kan försvåra upptagandet av fosforsyra, även
om fosforsyra finns i stora mängder i fodret. Ävenså
kan ett överskott av fosforsyra försvåra upptagandet
av kalken, fastän denna finnes i tillräcklig mängd. Om
i fodret ej ingår tillräcklig mängd kalk, kunna djuren
ej tillgodogöra sig fosforsyra i överskott, utan denna
avgår med urinen. Kalk-fosforsyrekvoten bör icke un-
derstiga 1. För ungdjur, som skola bygga upp sitt
skelett, och för sinkor, vilka under sinperioden skola i
skelettet upplagra kalk och fosforsyra, kan
kalk-fosforsyrekvoten vara betydligt större. I allmänhet
synes höet hålla tillräckliga kalkmängder, under det att
fosforsyremängden ofta ej är tillfredsställande. Samma
gäller i stort sett om betesvegetationen. Sådan
vegetation från vattendränkta marker, myrar och mossmarker
är oftast av mycket underhaltig beskaffenhet i fråga
om kalk och fosfor.
O. angriper mest nöt och kommer oftast efter torra
somrar, då höet är fosfatfattigt. I vissa trakter med
dåliga jordbruksförhållanden kan sådana år sjukdomen
vålla betydande förluster.
De angripna djuren visa vanligen en stel gång eller
stå med något krokig rygg eller halta. De ligga mycket
och ha svårt att resa sig. Högmjölkande djur äro
särskilt känsliga och kunna magra av mycket hastigt (se
även Mjölkhälta). Det sköra skelettet medför lätt
benbrott. Hästar angripna av O. visa ofta hälta eller få i
svårare fall benbrott.
Sleksot är en med O. närbesläktad bristsjukdom,
vilken i regel torde bero på att fodret är mineralfattigt.
Förekommer mest hos nöt och get, sällan hos häst, får
och svin. Det mest framträdande symtomet är ett
behov hos djuren att slicka, gnaga och äta av alla föremål,
som de komma åt såsom skötarens kläder,
träinredningen i ladugården o. s. v. Sleksot uppträder
huvudsakligen vintertid och angriper mest mjölkande kor
eller dräktiga djur samt kalvar i avvänjningsperioden.
Förebyggande och kurativa åtgärder mot O. bestå
framför allt i en rationellt ordnad utfodring. (Se även
Bristsjukdom.) N. L.
Ostertajjska metoden, se Tuberkulos.
Ostfel. Osttillverkningen leder icke alltid till det
avsedda målet, utan en del störningar och icke beräknade
inflytelser kunna göra sig gällande, varigenom O.
uppstå.
Storleks- och formfel äro avvikelser från de för resp.
ostsorter typiska normalmåtten. Ytfel uppstå, om
ostens yta skadas. Om osten jäser våldsamt, kan den
fläkas upp, under det mindre sprickor kunna uppstå,
om ytan icke blir sluten vid pressningen eller osten
behandlas ovarsamt. Om renhållningen är bristfällig, kan
koppmögel uppstå i ytan. Sur ost svettas, d. v. s. den
avskiljer vassle i början av lagringen, oc.h ytan blir då
klibbig. Om dylik ost ej rengöres ordentligt före
paraffineringen, bildas under paraffinet ostkitt och
paraffin-hinnan lossnar. Ostflugor och ostor, som äta mer eller
mindre djupa gångar och hål i osten, orsaka svåra
ytfel. Texturfel äro avvikelser från den normala och
karaktäristiska pipbildningen hos resp. ostsorter. Vanligen
orsakas de av abnorm gasbildning eller jäsning i osten.
För kraftig jäsning ger upphov till storpipig svampig
740
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
