Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Plommon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Plommon
Plöjning
nämnda kännetecknas av talrika, runda bladfläckar,
vilkas mittparti torkar och bortfaller, så att bladet
tycks genomskjutet av hagel. På fruktkarten kunna
insjunkna, torra fläckar med röd rand uppstå.
Sjukdomen orsakas av svamparna Clasterosporium
carpo-philum och Thecopsora padi. Den bekämpas genom
besprutning och genom uppbränning av det fallna
lövet på hösten. Bladlus, gallkvalster, steklar och
vecklare äro de besvärligaste insekterna. Bekämpning sker
medelst karbolineum och nikotinpreparat. G. C-r.
Plomnionbladlus, se Bladlöss.
Plommon gallkvalster, se Gallkvalster.
Plommonpung, se Pungsjuka.
Plonimonstekcl (Hoplocampa minuta, CHR.), en
glänsande svart, delvis brunbent, rätt klumpigt byggd
stekel på 4—5 mm längd. Den lägger sina ägg helst
på plommonblommornas foderblad i fickor under
huden. Den snart därpå framkommande larven äter sig
in i fruktämnet och flyttar sig, sedan detta förtärts,
till en nybildad kart. 4—5 unga kartar få successivt
tjäna larven till föda. I de större angripas
uteslutande kärnan inuti den ännu mjuka plommonstenen.
Skadad kart faller av. När karten nått ungefär en
hasselnöts storlek är också larven fullvuxen. Denna
är gulvit med gulbrunt huvud och luktar likt en
vägglus eller en bärfis. Den går ned i jorden och
förpuppas inom en kokong bemängd med jord. Ett gott
bekämpningsmedel är besprutning omedelbart fore
och efter blomningen med 3 % kvassiadekokt. (3 kg
urlakas i 20—50 lit. vatten under ett dygn. Därefter
kokas spånen i samma vatten c:a 1 timme, varefter
vätskan avsilas och utspädes till 100 lit.)
Nikotin-haltiga vätskor (10-procentiga) i en dosering av 1—2 %
använda vid samma tidpunkt hava även visat sig
medföra effekt, men innebära risk för vissa
plommonsorter, såsom Czar, Rivers Early Prolific m. fi. A. T.
Plomnionveeklare (Laspeyresia funebrana, L.) kallas
en liten fjäril, nära släkt med äpplevecklaren*. Larven
lever i plommonkarten, slutligen närmast intill stenen.
På unga kartar märkas ofta tecken, som tyda på
larvgångar i fruktköttet, och vid utgångspunkten uppstår
då lätt gummiflöde. Sådana symtom kunna bero på
angrepp av denna insekt men uppkomma även av andra
orsaker. De röda vecklarlarverna finner man lättast
i äldre kartar, som börjat färgas i förtid och även
lätt falla av. Såvitt man hittills kunnat finna, har P.
blott ringa ekonomisk betydelse i vårt land. A. T.
Plymliavre, se Havre.
Plymoulh roek, se Hönsraser.
Piymvippehavrc, se Havre.
Plåt kallas en utvalsad skiva av smidbar metall,
såsom järn, stål, koppar, mässing, zink, bly etc. Vid
byggnadsarbeten användes P. till taktäckning, till
rännor och stuprör samt för inklädnad och skydd av
andra konstruktioner. De plåtsorter, som härvid
komma til! användning, äro huvudsakligen järn samt
bly och koppar. Takplåt av järn kan vara svartplåt
eller galvaniserad, plan eller korrugerad. Ett
mellanting mellan plan och korrugerad P. utgör den s. k.
pannplåten, som på c:a 30 cm avstånd har
halvcirkelformiga vulster. Såväl denna som den
korrugerade P. tillverkas huvudsakligen galvaniserad.
Svartplåten måste alltid skyddas för rost genom
oljemålning och det är lämpligt att behandla den
gal-vaniserade plåten på samma sätt, då sprickor lätt
uppstå i galvaniseringen. Kopparplåten däremot är
synnerligen motståndskraftig mot atmosfärens
inverkan. Blyplåt angripes icke av förbränningsgaser
och användes därför bl. a. vid skorstensmynningar.
Dessutom lägges alltid blyplåt mellan plåtar av
koppar och järn, för att hindra uppkomsten av galvaniska
strömmar. G. B-r.
Plöjning avser att samtidigt luckra och vända jorden.
I nutida bemärkelse är P. av relativt ungt datum, i
det man hos oss intill mitten av 1800-talet allmänt
använde årderliknande redskap härför, som endast
luckrade jorden utan att vända densamma. Då det, såsom
under jordbearbetning närmare anföres, är önskvärt,
att jorden tid efter annan vändes, innebar plogens
införande i vårt land ett betydande framsteg för
jordbrukets utveckling.
Till att börja med utfördes P. av den då ännu
allmänt odränerade jorden på så sätt, att man mitt
emellan två öppna diken plöjde 2 fåror med tiltorna
mot varandra, varigenom en tegrygg uppstod. Genom
att sedan köra runt ryggen och växelvis lägga fåra
till fåra på ryggens båda sidor färdigplöjdes åkern
mellan de båda dikena, den s. k. tegen.
Detta tillvägagångssätt att plöja jorden i tegar,
s. k. tegplöjning har i stort sett allmänt bibehållits, även
sedan de öppna dikena försvunnit. Visserligen
tillämpas under stundom s. k. figurplöjning, vid vilken man
plöjer runt fältet, men tegplöjning är utan jämförelse
det vanligaste tillvägagångssättet.
Vid P. av åkrar med öppna diken rättas tegbredden
vanligen efter dikesavståndet, under det att man å
dränerad jord har större möjlighet att variera
densamma. Härvid är det väsentligen två moment, som
måste beaktas: dels jordens beskaffenhet, dels om
P. skall utföras med dragare eller traktor.
Tegen avslutas med en slutfåra, och denna gives
en sådan utformning, att den kan avleda ytvatten.
Ju styvare jorden är och ju viktigare
ytvattenavled-ningen gestaltar sig, desto tätare böra slutfårorna ligga
och desto smalare tegar bör man följaktligen välja.
Tegplöjning medför tomgång vid tegens båda ändar,
och ju bredare tegen är, desto större blir den
sammanlagda tomgången. Detta förhållande måste givetvis
757
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
