Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sallat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sallat
Salvia
blad, längre utvecklingstid och starkare men därför
ej obehaglig smak.
Av huvudsallat finnes ett stort antal sorter. För
frilandsodling höra de följande till de bästa: Cazard,
Ivea, Maikönig och Stenhuvud.
S. kan sås direkt på friland i varm men ej för torr
jord. Då utvecklingstiden är kort, bör helst ett
mindre stycke besås varje gång; i stället sås 3—4 gånger
under sommarens lopp. Bör gallras till 15 cm mellan
plantorna för att ge vackra huvuden. S. G-n.
Sallattång, se Alger.
Salmiak, klorammonium, ammoniumklorid,
förekommer i handeln som färglösa kristaller eller sega större
stycken. Användes bl. a. vid galvanisering och
lödning, då den sönderfaller vid upphettning, varvid
den frigjorda saltsyran löser metalloxiderna, i
elektriska torrelement samt även i en del
konstgödselmedel (»kalkammon»), där den höga kloridhalten dock
kan vara ogynnsam. H. E-r.
Salpeter, se Nitrater och Ostberedning.
Salpeterbakterier, se Nitrifikation.
Salpeterbildning, se Nitrifikation.
Salpeterförgiftning förekommer huvudsakligen hos
nöt, om djuren av misstag erhålla chilesalt i stället
för glaubersalt, om höet av misstag saltats med
salpeter i stället för med hösalt eller om djuren komma
över vatten, i vilket chilesalpetersäckar tvättats.
Symtomen visa sig med salivering, trumsjuka, diarré,
krampanfall och förlamning. Förloppet är i regel
mycket hastigt och, om djuren kommit över större
mängder av saltet, dö de i regel på någon timme. Som
motgift kan givas medicinskt kol och stora mängder
linfröslem. Se Förgiftning. N. T..
Salpetersyra, se Nitrater.
Salpiglossis, se Trumpetblomma.
Salt är en kemisk förening, som uppkommer, om en
syras väte utbytes mot metall, t. ex. genom att syran
får lösa en metall eller »neutralisera» en oxid eller bas.
Allt väte behöver icke ersättas, och likaså kan basen
förekomma i överskott; man talar i sådana fall om
sura resp. basiska salter. Enligt den moderna kemien
äro verkliga salter i vattenlösning helt sönderfallna i
»joner», oftast positiva, elektriskt laddade metalljoner
och negativt laddade, av syraresten bildade joner.
Även de fasta saltkristallerna äro uppbyggda av
joner efter bestämda, kristallformen bestämmande
mönster (Jfr även Koksalt). H. E-r.
Saltiiunger. De vegetabiliska fodermedlen och
födoämnena innehålla i förhållande till djurens och
människornas egen sammansättning och behov relativt
litet klor (klorider) och i regel endast ytterst små
mängder natrium. Tillskott av koksalt (natriumklorid)
till föda och foder, eller dess utfodring som fodersalt,
är ägnat att utjämna dessa missförhållanden och
vidmakthålla djurens normala funktioner och
produktionsförmåga. Underlåtes detta uppkommer lätt
tillstånd av S., som innebär att djur genom sin lystnad
efter saltet kunna råka i panik om saltbehovet plötsligt
tillfredsställes. O. S-g.
Saltjord, se Jordmåner.
Saltlager, se Bergarter.
Saltlake, se Ostberedning.
Saltning av födoämnen och fodervaror av vegetabilisk
eller animalisk natur fyller en dubbel uppgift. Dels
medför saltningen, att riskerna för bakteriers tillväxt
och därmed för jäsning, härskning och förruttnelse
avsevärt minskas, dels tillfredsställer man med S.
människors och husdjurs behov av koksalt (se
Salthunger). Saltningens bakteriehämmande verkningar
bero på, att närvarande vatten överföres i en mer eller
mindre koncentrerad koksaltlösning, vars höga
osmotiska* tryck inverkar hämmande på bakteriernas
tillväxt. Vid S. av köttvaror tillsättes stundom även
salpeter, vilket medför ett bättre bevarande av
köttets naturliga färg. O. S-g.
Saltstcn, se Koksalt och Mineralfoder.
Saltsyra, klorvätesyra, vattenlösning av klorväte
(HCl). Klorväte är en färglös gas med stickande, till
hosta starkt retande lukt, som är ytterst lättlöslig i
vatten. Den därvid bildade syran är starkt sur och
frätande och i större koncentration rykande i luften
(klorväte avdunstar och bildar med luftens
vattenånga fina droppar av saltsyra). Handelns
koncentrerade rena S. är färglös, har en egentlig vikt av c:a
1,19 och håller då c:a 37 % klorväte; mera
koncentrerad »rykande S.» användes endast för speciella
ändamål. »Rå S.» är gulfärgad och kan bl. a. innehålla
arsenik. S. angriper häftigt många metaller under
utveckling av vätgas, bl. a. järn, zink, tenn och
aluminium, däremot vid vanlig temperatur icke koppar.
S. framställes genom destillation av en blandning
av koksalt och svavelsyra eller genom direkt förening
av grundämnena klor och väte. Dess salter kallas
klorider. H. E-r.
Salvarsan (och neo-salvarsan). S. är ett arsenikhaltigt
läkemedel (diamino-dioxi-arsenobensol) inom
humanmedicinen använt som specifikt medel mot syfilis. S.
kan kondenseras med formaldehydsulfoxylsyra, vars
natriumsalt, neo-S., erbjuder fördelen att vara
lösligt i vatten och av denna anledning utträngt det
ursprungliga S. Inom veterinärmedicinen har neo-S.
visat sig vara specifikt verksamt mot lungröta hos
häst och har använts i kampen mot denna sjukdom
med sådan framgång, att sjukdomen ifråga kan
anses som nästan fullständigt utrotad. O. S-g.
Salvia, ett släkte bland de läppblomstriga, som har
endast två ståndare och utmärkes av en egendomlig
anordning för pollinationen. S. officinalis med grå-
810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
