Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selektion ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Selektion
Senap
Selektion, se Utvecklingslära och Ärftlighetslära.
Selleri (Apium graveolens L., fam. Umbelliferae), är
en tvåårig ört, som finnes vildväxande i Sverige. Arten
odlas ej men däremot ett par varieteter, rotselleri och
blekselleri. Här i landet spelar rotselleri huvudrollen,
i England och Amerika blekselleri.
Rotselleri (A. g. var rapaceum), bildar vid
övergången mellan rot och blad en knöl, som är mycket
näringsrik och välsmakande. En mängd sorter finnas,
bland vilka Alabaster är tidig, Imperator en utmärkt
höst- och vintersort och Prager jätte mycket sen.
Blekselleri (A.g. var dulee), bildar ingen knöl men
har i stället starkt utvecklade bladskaft, som blekas
och ätas råa som ett slags mellanrätt. Den sort, som
användes mest här i landet, är Golden Selfblanehing.
S. sås redan i febr.—mars i varmbänk; skolas senare
om i bänk. Planteras ut i slutet av maj—början av
juni. Rotselleri bör ej planteras djupare än den stått
i bänk. Avstånd mellan plantorna 40 cm, mellan
raderna 50 cm. För blekselleri gräves ofta c:a 25 cm
djupa rännor, i vilka plantorna sättas med 30 cm
avstånd och mellan raderna 60 cm. På hösten c:a 3
veckor före skörden fyllas rännorna igen och jord
kupas upp omkring plantorna, så att bladskaften bli
väl blekta och mjälla. För att de ej skola bli jordiga,
bör papper bindas runt stjälkarna på varje planta före
kupningen. Selleri fordrar en väl kultiverad och
kraftigt gödslad jord. S. G-n.
Semester, se Arbetsavtal.
Semiletal, se Ärftlighetslära.
Semipermeabel, halvgenomtränglig. Beteckningen
användes om hinnor, vilka ha den egenskapen, att de
genomsläppa vatten men ej däri lösta ämnen.
Växternas cellmembraner äro sådana hinnor. Jfr
Osmotiskt tryck. G. Dbg.
Semlterrestrisk, se Torv.
Senap är namnet på en krydda, som erhålles av flera
olika till de korsblommiga hörande växter. Fröna
innehålla hos dessa utom fet olja en glykosid, sinigrin
(myronsyrat kali) samt i andra celler ett enzym,
myrosin. Då dessa genom krossning av fröna komma
i beröring, alstras den starkt luktande, skarpa
senapsoljan, som betingar användningen såväl till krydda
som till ett hudretande och blåsdragande plåster, som
förr mycket begagnats. Den vanligaste senapsväxten
är svartsenapen (Brassica nigra), som torde ha sitt
ursprungliga hem i medelhavstrakterna men som genom
långvarig odling spritts ej blott i så gott som hela
Europa utan också i andra världsdelar. Den är en
ettårig ört med pardelade blad, gula blommor och
mellan fröna något insnörda skidor, vilka äro
uppåtriktade och tryckta intill blomställningsaxeln. Fröna
äro trinda, svarta eller mörkbruna. Svartsenap har
hos oss, särskilt i södra Sverige, allmänt odlats till
husbehov och malts hemma, vilket medför den
fördelen, att man på detta sätt kan få nymalen, mera
välsmakande S. än den, som köpes färdigberedd.
Sareptasenap (B. juncea) är en närstående art,
som härstammar från nordöstra Afrika och angränsande
delar av Asien. Sitt namn har den fått därav, att den
odlats av tyska kolonister vid Sarepta i det ryska
guvernementet Saratow. Även i Ostindien finnes den
emellertid i kultur. Den är skarpare än svartsenap
och blandas ofta med den mildare gula S. I handeln
förekommer den mest som ett gult pulver, då den
pressats, så att den feta oljan avlägsnats och skalen ha
sållats ifrån. En annan senapsväxt är Eruca sativa,
även den från medelhavsområdet och odlad och
förvildad flerstädes i Europa. Delvis på samma sätt
som de föregående begagnas också vitsenap (Sinapis
alba), även den en gammal kulturväxt från
medelhavstrakterna. Den är en saftig, ettårig ört med lyrformigt
delade blad, ljusgula blommor och utstående,
grov-håriga skidor med starkt utvecklat, tvåeggat spröt.
Fröna, som äro något större än de förstnämnda
arterna, äro gula, varför det vanliga namnet är
vilseledande. Den användes ungefär som de andra slagen
och ofta i blandning med dem, men också hel, t. ex. i
vissa sillkonserver. Det sönderdelbara ämnet är ett
annat, sinaibin.
Vitsenapen är även en värdefull oljeväxt, som
under de senaste krigsperioderna upptagits i ganska
omfattande odling, särskilt i Skåne och angränsande
områden. Den är odlingsbar ända upp i Mälardalen
på ganska olikartade jordar — helst dock lättare
lerjordar. Kan på grund av sin relativt snabba växt
ofta odlas på trädesskiftet.
De saluförda stammarna av vitsenap äro i stort
sett oförädlade biandsorter; förädlingsarbeten pågå
emellertid. Riklig näringstillgång erfordras såväl av
kväve som kali och fosforsyra. En del av tillförseln
kan ske i form av kreatursgödsel. Sådden sker
samtidigt med rotfruktssådden med ett radavstånd av
25—45 cm, 12—16 kg:s utsädesmängd och 2—3 cm:s
myllningsdjup. Skörden infaller i början eller mitten
av augusti; i allmänhet utföres den bäst med
självbindare, men skördetröskning och självavläggare
kunna även komma till användning. Om ej
övermognad inträtt, behöver man i allmänhet ej riskera
spill vid skörden; dock bör frölåda monteras, då
självbindare användes. Tröskningen bör ske direkt
efter inbärgningen, varefter fröna artificiellt
ned-torkas. Halmen har intet utfodringsvärde.
En normal fröskörd av vitsenap kan räknas till
1 200—1 500 kg pr ha med en oljehalt av c:a 30 %.
Åkersenapen (S. arvensis) hörtill samma släkte som
vitsenap. Den har glatta skidor med knöliga
utbukt-ningar för varje frö, och fröfärgen är brun eller svart-
814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
