Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skotsk collie ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skotsk collie
Skravelsjuka
Skotsk collic, se Hundraser.
Skotsk höglandsboskap, se Nötkreatursraser.
Skotthacka, ursprungligen beteckning för ett lätt
redskap, som Svenska Betes- och Vallföreningen lät
tillverka för avverkning av skott, av träd och buskar i
betesmarker. En typ är enkeleggad, ungefär som en liten
rakeggad flåhacka, en annan har dessutom en med
skaftet jämnlöpande egg liksom en yxa. J. B. éc B. W.
Skottkärror användas för transport av gods med
handkraft och tillverkas både hemma och fabriksmässigt
samt ha olika utseende allt efter användningen.
Hemmagjorda S. göras av trä med inköpt hjul. Förr
användes uteslutande hjul med järnringar men på sista
tiden har man även börjat använda hjul med
gummiringar. Gummihjulen medföra liksom för
arbetsvagnarna minskat arbetsbehov. Man beräknar t. ex., att
man med gödselkärra på gummihjul kan taga dubbelt
så stora lass som med järnhjul, utan att
arbetsåt-gången blir större.
S. med skalmar av stålrör och korg av stålplåt, med
eller utan gummihjul, tillverkas nu allmänt
fabriksmässigt. N-g.
Skottlie, se Röjningslie.
Skottpengar, se Jaktlagstiftning.
Skottskära, se Röjningslie.
Skottslåtter. Efter röjning uppstå vanligtvis skott
(uppslag) från stubbar eller rötter av de flesta
lövbärande träd och buskar, vilka dock äro mycket olika
ifråga om benägenhet för och uthållighet i att bilda
skottuppslag. Om ändamålet med röjning av
betesmark (eller äng) skall uppnås, måste skotten avverkas,
vilket mest sker genom S. Ofta avlägsnas skotten
effektivare medelst hackor o. dyl., således ej genom
slåtter (med lie). S. måste upprepas till dess att roten,
resp. stubben ej längre förmår skjuta nya skott, minst
två gånger varje sommar, så länge det synes
erforderligt. B. W. & J. B.
Skolväg, se Virkesdrivning.
Skovel. Egentligen skulle ordet S. användas för de
redskap, som användas för ösning av jord, säd, gödsel
m. m. Emellertid användas för dessa redskap även
ordet skyffel*. Spannmåls- och snöskovlar ha rätt
stort blad med höga kanter, gödsel- eller s. k. skånska
skövlar (skyfflar) ha mindre blad med lägre kanter.
De användas även för cementblandning.
Kollämpare-skyfflar ha bladet något spetsigt fram såsom en spade
i stället för rakt avskuret, som de förutnämnda. Bladet
på en S. göres av stålplåt, skaftet av trä. N-g.
Skravelsjuka eller trånsjuka är en kroniskt förlöpande
bristsjukdom* hos nöt, som uteslutande uppträder
under stallfodringsperioden och framför allt drabbar
höglakterande djur men som även kan angripa
ungdjur och tjurar. Sjukdomen, som huvudsakligen
yttrar sig med nedsatt eller upphörd foderlust och därav
så småningom följande avmagring, är mer eller mindre
lokalbunden och återkommer gärna år efter år i sådana
besättningar och i sådana trakter, där jordbruket och
jadugårdsdriften befinner sig på ett relativt
primitivt stadium, där stråfodret som regel är fosfatfattigt
och där foderstaten ej innehåller fosfatrika
kraftfodermedel eller rotfrukter i nämnvärd mängd.
Sjukdomsbegreppet skravelsjuka synes dock icke vara enhetligt
utan snarare ett samlingsbegrepp för flera med
avmagring förlöpande sjukdomar, där orsakerna i viss
utsträckning kunna växla. Svanberg har vid ingående
undersökningar över foderförhållandena vid S. kommit
till det resultatet, att S. är en afosforotisk
bristsjukdom. Från andra håll har man framhållit, att den
primära sjukdomsorsaken skulle vara en bristfällig
in-fusorieflora i våmmen, varigenom en
nutritionsrubb-ning skulle uppstå. Man synes ej heller böra bortse från
den möjligheten, att en bristande vitamintillförsel
skulle kunna vara en bidragande orsak till uppkomsten
av S. Slutligen har även visats, att en kronisk
kok-sgltsförgiftning kan framkalla symtom, som i hög grad
psminna om S. Sannolikt är, att det stråfoder, som
skördas i allt för utväxt tillstånd på fosfatfattiga
marker, ur biologisk synpunkt blir så mindervärdigt, att
den normala infusoriefloran i våmmen tar skada, och
att därigenom ej heller vitamin B på normalt sätt kan
bildas i våmmen. En långvarig tillförsel av stora
mängder koksalt torde även inverka menligt på
protozo-floran i våmmen.
Symtomen vid skravelsjuka komma smygande och
börja med aptitrubbningar. Vanligen börja korna rata
kraftfodret. Så småningom minskas lusten även till
stråfoder, och slutligen äter kon endast ströhalm. Av
höslagen ratas i första hand det bättre hårdvallshöet,
senare det aromatiska ängshöet och sist det sämre
myrhöet. Ofta visa djuren även sleksotsymtom, men
foderlusten kan vara nedsatt, utan att pervers aptit
föreligger. Hand i hand med den avtagande foderlusten
o
föjj,!r avmagring, som slutligen leder till inanition och
fullständig utmärgling. Mjölkproduktionen avtar så
småningom men håller sig gärna på en högre nivå, än
som svarar mot det förtärda fodret. Det är ej ovanligt,
att en skravelsjuk ko mjölkar 3—4 liter pr dag utan
att äta något nämnvärt. I långt avancerade fall, då
kroppens egna förråd äro helt uttömda, är
mjölkproduktionen minimal eller helt upphörd. Den nedsatta
foderlusten och avmagringen åtföljes av
inanitions-symtom. Sensoriet blir sålunda avtrubbat med slö och
likgiltig blick, insjunkna ögon, allmän depression och
svaghet. Djuret står med krökt rygg, underställda
bakben, ofta med hasorna stödda mot varandra, sänkta
kotor och allmän slapphet. Gången är stel och besvärad,
i höggradiga fall höras ibland knäppande ljud från
ledgångarna. I långt gångna fall bli djuren liggande oför-
844
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
