Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skytte ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skytte
Sköldlöss
Tallskytte förorsakas av en säcksvamp
(Lophodcr-mium pinastri), som uppträder särskilt elakartat på
unga träd, upp till 5—6 års ålder, men även
förekommer på äldre träd. De första symtomen visa sig på
hösten genom att barren få gulaktig färgton. Under
vintern utvecklas konidiegömmen, framträdande som
mörka punkter eller streck. Fram på våren inträder
barrfällningen och först därefter bildas de egentliga
fruktkropparna, ovala, svarta bildningar, som i fuktigt
väder öppna sig med en smal längdspringa; samtidigt
uppträda skarpt markerade tvärstreck på barren.
Sporspridningen börjar vanligen i juli och fortgår
en längre tid: infektionen gynnas av fuktig, varm
väderlek. I plantskolor, där sjukdomen ofta vållar
massdöd bland plantorna, användas med framgång
besprut-ningar med 1—2 % bordeauxvätska som
bekämpningsmedel. En första besprutning bör äga rum i slutet av
juli, och behandlingen bör upprepas 1—-2 gånger under
augusti—september. Det förordas även att under
spor-spridningstiden täcka plantorna med granris (ej
tallris). Plantskolor böra ej läggas på fuktiga ställen.
Kalhygge befordrar angrepp genom ökning av den
nattliga värmeutstrålningen. Den nordiska tallen
angripes hos oss mindre än importerade raser av vanlig
tall.
Granskytte förorsakas av en den förutnämnda
närstående Lophodermium-art (L. abietis), som angriper
de ärsgamla barren, vilka få gula tvärband och
vanligen snart avfalla. Bruna konidiegömmen och
gråsvarta fruktkroppar bildas på de torra, bruna barren,
vanligen först sedan de avfallit. Se även Snöskytte.
Th. Lfs.
Skålpund, se Mått och vikt.
Skålrostsporcr, se Rostsvampar.
Skålsvampar (Peziza), till disksvampar hörande släkte.
De flesta arterna äro skålformiga. Foten är kort eller
saknas. De äro ej giftiga. Några arter kunna
användas till pickles. G. Dbg.
Skånegås, se Gåsskötsel.
Skånes Stutcriboksstyrelse, se Avelsförening.
Skånska Hushållsföreningen, se Hushållningssällskap.
Skäfte, se Fräken.
Sküggriska, se Riska.
Skäkta, se Ohyra.
-Skäktning, se Lin.
Skäl, gammalt spannmålsmått = 1/8 tunna = 4
kappar.
Skälsland, gammalt västerbottniskt ytmått för åker =
20 x 5 famnar à 3 % alnar = 1/8 västerbottniskt
markland (tunnland).
Skäppa, se Mått och vikt.
Skär, se Plog.
Skärböna, se Böna.
Skärning, se Mejning.
Skärpning, medel att fästa i hästskor, avsett att
förhindra halkning vintertid. Se Hovbeslag. E. Å-m.
Skärvfrö, se Penninggräs.
Skävor, se Lin.
Sköldbaggar (si. Cassida), äro brett ovala, platta
skalbaggar, vilkas halssköld och täckvingar äro betydligt
utvidgade åt sidorna och täcka den lilla kroppen som
med en sköld. En vanlig art är fläckiga S. (Cassida
nebulösa L.). Den blir c:a 6 mm lång, är svart med
gröngula täckvingar och halssköld, som äro tecknade med
små svarta prickar. Larven är gulgrön, ävenledes platt,
beväpnad längs vardera sidan med fem långa taggar
och i bakändan med två ännu längre sådana. På dessa
ändspröt bli de avkrängda hudarna kvarsittande och
hållas ofta lagda över ryggen så att de dölja kroppen.
S. anträffas på bl. a. mållväxter. Den ovannämnda
arten gör ibland stor skada på betor. Övervintrar som
fullbildad under jordkokor m. m. Besprutning med
arsenikgifter. A. T.
Sköldkörteln, se Endokrina körtlar.
Sköldlöss (fam. Coccidae), äro insekter av
skinnbaggarnas* grupp. Hanarna, som i de flesta fall äro ytterst
sällsynta och alltid mycket små, hava ett par
välutvecklade vingar. Deras utveckling förlöper som hos
andra insekter med »fullständig förvandling». Hanen
kommer alltså att genomgå ett slags puppstadium.
Honorna äro däremot insekter av synnerligen
avvikande typ, i det de bli könsmogna på ett mera
larvlik-nande utvecklingsstadium. Det är dessa, som hava
ekonomisk betydelse, ty de uppträda stundom i
oerhörd mängd på våra odlade växter. Alla hava en mycket
kort sugsnabel, men däremot oerhört långa sugborst,
vilka kunna borras in i även vedartade växtdelar.
De mest kända S. äro ullössen varav vi ha två arter,
båda ytterst vanliga i växthus på en mängd där odlade
växter, såsom kaktus, palmer, ormbunkar m. m.
Dessa S. ha en oval kropp med långa ben. De avsöndra
rikligt med vax (ull), som delvis döljer dem själva,
delvis torde ha till uppgift att bereda skydd åt äggen.
En annan art utgör den i det fria och även inomhus
vanliga S. (Eulecanium corni Bouché.). Nykläclct
har den sex ben men förlorar praktiskt taget dessa efter
första hudömsningen, då den suger fast sig och blir
sittande till sin död. Den ovala kroppen sväller
småningom upp och blir nästan halvklotformig som en
kluven ärt. Då den är fullvuxen, hårdnar huden
småningom och blir då glänsande brun. Samtidigt avlägges
en högst betydande mängd ägg under kroppen, vilken
tunnas ut och blir sittande som en »sköld» över
ägghopen. Denna art förekommer på en mängd lövträd
(fruktträd) och buskar i det fria, stundom i oerhörd
mängd. Några närbesläktade arter äro ibland allmänna
i växthus på prydnadsväxter av skilda slag, såsom
palmer, ormbunkar, fikus m. fi. På drivhusväxterna
847
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
