Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig
Sfoftflykt
Stig, se Kolning och Mått och vikt.
Stiltonost, se Ostsorter.
Stinkflvn (Heteroptera) äro skinnbaggar*, som lätt
igenkännas därpå, att de mer eller mindre läderartade
framvingarna i spetsen äro tunna och hinnartade
liksom de betydligt större bakvingarna. Hos många arter
äro båda vingparen mer eller mindre förkrympta.
Namnet »stinkfly» härleder sig därifrån, att en mängd
arter hava körtlar på kroppens undersida, vilka
avsöndra en starkt luktande flyktig vätska. På några fä
undantag när, bl. a. vägglusen (se Ohyra), äro S.
växt-ätare. Genom sina styng och sugningar i
växtdelarna bliva dessa mer eller mindre förkrympta och
deformerade. En genom sin elakartade lukt allmänt
bekant art är bärfisen, (Dolycoris baccarum L.). Någon
förorening av t. ex. bär förorsakar denna näppeligen.
Däremot gör den ibland skada på prydnadsväxter
m. m. genom sina styng i knoppar och späda
bladanlag. En närbesläktad art är rapssugaren*. På vallar
och naturliga ängsmarker förekomma talrika
stinkfly-arter, stundom i otrolig mängd. Många av dessa äro
utan tvivel viktiga skadegörare, men ännu är vår
kännedom om dem mycket bristfällig. I trädgårdarna
uppträder ofta trädgårdsstinkflyet (Lygus
pabuti-nus L.) och närbesläktade arter talrikt. Nämnda art
övervintrar i äggstadiet på fruktträd, bärbuskar och
dessutom på flera lövträd, särskilt gärna på sälg. Första
generationen skadar på försommaren knopparna och
ibland även frukterna på t. ex. äpple- och päronträden,
i det bladen bli sprickiga och förkrympta och frukterna
ofta gropiga och fula. På högsommaren yngla de
fullbildade av sig på örtartade växter: potatis, betor,
prydnadsväxter m. fi., vilkas blad och blomställningar
sedermera misshandlas av larverna. Andra
generationens fullbildade honor återvända slutligen till de
för-vedade växterna för att på dem lägga sina ägg.
Angripna träd och buskar böra besprutas med
nikotin-haltiga preparat (1 à 2: 100) en eller annan vecka efter
knoppsprickningen på våren. A. T.
Stinksot, se Sotsvampar.
Stipler, se Blad.
Stjälkbakterios, av Erwinia phytophthora förorsakad
bakterios* hos potatis. Vanligen framträder S. på
försommaren genom att strödda plantor i potatisfälten
stanna i växten, bladen bli bleka och slappa, småbladen
något inrullade. S. förväxlas stundom med
bladrull-sjuka*, men avviker från denna bl. a. genom att bladen
bli slappa, ej fasta och styva som vid bladrullsjuka.
Stjälkens nedersta del blir svart och hopsjunken samt
kännes vid beröring fet och slemmig. Småningom
vissnar plantan, i regel innan nämnvärd knölbildning
ägt rum. Sättpotatisen ruttnar på tidigt stadium. I
vissa fall finner man senare på sommaren lindrigare
angripna plantor, som kunna ge tämligen normal
skörd. Från sjuka plantor sprides bakterien i
jordvattnet till grannplantornas knölar och framkallar på
dem rötfläckar, som ha stor betydelse för sjukdomens
spridning, om sådana knölar användas till utsäde..
Troligtvis kan bakterien även övervintra i jorden. S.
befordras genom låg temperatur, riklig nederbörd samt
tung, våt och näringsfattig jord. För bekämpandet är
det av vikt, att sjuka plantor fortast möjligt uppgrävas
(ej uppryckas) och avlägsnas från fältet. Utsäde bör
ej tagas från svårare angripna fält. Där S. tidigare
uppträtt, bör skuren sättpotatis ej användas, ty sår
underlätta bakteriens inträngande. Soltorkning av
sättpotatis före vinterförvaringen är nyttig; även
betning av sättpotatisen har förordats. Th. Lfs.
Stjälkmögcl, se Gråmögel.
Stjälkröta, se Vissnesjuka.
Stjätkål, se Nematoder.
Stjälpmede, se Slädar.
Stjärnkorn, se Korn.
Stockblånad, se Blåyta.
Stoekfångstskog. Sågverk i Norrland, Dalarna och
Värmland hade i äldre tid fått rätt att från kronans
skogar hämta sågtimmer mot viss årlig
stubböresav-gift. Sedermera hade (år 1824 för Jämtland och 1826
för de 3 nordligaste länen) sågverken fått åt sig upplåtna
med vanlig besittningsrätt och skattelagda så stora
områden, som utan äventyr för skogens framtida
bestånd alltid kunde lämna det antal träd, som
sågverket fått rätt att avverka. Där det område, som
sålunda uppläts icke var tillräckligt stort för den
medgivna stockfångsten, medgavs genom K. B. 29/5 1852
att från återstående överloppsmark få därför
erforderligt område mot skogsränta i stället för
stubböresav-gift. Dessa områden, som år 1875 utgjorde 257 275
hektar, hava numera (1918 fullständigt) återlämnats
till staten. R. L-k.
Stockholms Gartnersällskap, se Trädgårdsförening.
Stocklöpning, se Beta och Botfrukter.
Stockmyra, se Myror.
Stockros (Althaea rosea) härstammar från orienten och
tillhör fam. Malvaceae. Den är en hög, två eller
flerårig ört med en stor rosett av handflikade,
stjärn-håriga blad från vilken andra året en hög rak stjälk
skjuter upp, som i vinklarna av smärre blad bär
talrika stora blommor av växlande färg: ljusröda, vita,
gula eller svartröda. Hos kultursorterna äro blommorna
vanligen fyllda. S. är en gammal prydnadsväxt,
synnerligen ståtlig med sina ofta över 2 m höga blomspiror,
men odlingen hotas numera svårt av de angrepp av
malvarost, som den allt mera blivit utsatt för.
H. G. S.
Stocksåg, se Såg.
Stoftflykt, se Bortodling.
888
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
