Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svingel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svingel -
Svingel (Festuca), ett grässläkte, kännetecknat av
smala, något plattade, flerblommiga småax i mer eller
mindre ensidig vippa med ensamma — parvisa grenar.
Yttre blomfjället är vanligen försett med borst i eller
nedom spetsen. Hithörande arter äro högvuxna —
tämligen små gräs av mycket växlande utseende. Flera
av dem äro allmänna i våra gräsmarker och ett par av
dem spela stor roll som vallväxter.
Ängssvingel (F. pratensis Huds.), ett flerårigt,
glänsande, glatt gräs med avlånga, jämnbreda,
7—8-blommiga, glesa, nästan alltid borstlösa småax. »Fröna»,
som mycket likna det engelska rajgräsets, skilja sig
från dettas genom längre, smalare basalstjälk. Årligen
anlägges från en kort rotstock en generation skott;
dessa ha treårig utveckling: första året en knopp,
andra ett bladskott, tredje ett strå.
Arten förekommer vildväxande på ängsmark i hela
Europa och större delen av Asien. Den började odlas i
England i början av 1800-talet, hos oss först på
1890-talet. Den trivs bäst på goda, jämförelsevis fuktiga
lerjordar, utvecklas relativt tidigt och ger en ganska
hög skörd och en riklig återväxt; bladskottens
fodervärde är högt. Den kan användas både i slåtter- och
be tes vallar. Primärskotten gå till blomning året efter
sådden, och ängssvingeln är därför starkt framträdande
i första årets vall; andra året spelar den en mindre roll
men tilltager sedan åter. I regel är den något
underlägsen timotejen i avkastning, och den torde ofta vara
överskattad. Med hänsyn till tidighet och bladrikedom
är den ganska variabel, och förädlingen har framför allt
inriktats på senhet och bladrikedom. Utom den s. k.
vanliga handelsvaran, som till stor del är av
amerikanskt eller danskt ursprung, försäljes i vårt land dels
några danska förädlingar, t. ex. Lyngby, dels svenska.
De viktigaste av dessa äro:
Svalövs sena, en sen, bladrik typ, avsedd för
slåttervallar, Svalövs tidiga, avsedd främst för
betesvallar, Svalövs Bottnia, en bladrik stam,
särskilt passande för norra Sverige, Weibulls Mimer, en
sen, bladrik slåttertyp. För mellersta och norra Sverige
är även den finska, härdiga och utomordentligt
blad-rika Tammis t o-stammen av värde.
»Fröets» 1 000-kornvikt är omkring 2 g; för
statsplombering fordras 95 % renhet, 90 % grobarhet,
högst 2 000 ogräsfrön, därav högst 300 svårare pr kg.
— För rensådd beräknas 30—40 kg/ha. —• Fröodling
förekommer numera i ganska stor utsträckning inom
landet.
En mycket storvuxen, såsom särskild varietet, var.
megalostachys Stebler, urskild form, har prövats i vårt
land.
Rörs vinge 1, strandsvingel (F. arundinacea Schreb.)
står ängssvingeln mycket nära men är grövre och har
inte något praktiskt värde.
–Svingel
Rödsvingel (F. rubra L.), ett vanligen medelhögt,
grönt eller blådaggigt, mångårigt gräs med krypande
rotstock och längre eller kortare utlöpare. Stråna äro
spensliga, rosettbladen trådsmala, stråbladen något
bredare, platta — rännformiga; småax tämligen stora,
oftast borstbärande, i ensidig vippa. Bladskotten
intra-vaginala eller extravaginala; skottutveckling som hos
ängssvingel.
Den är en på ängar och havsstränder i nästan hela
norra tempererade och arktiska zonen vildväxande art,
som först under de senare decennierna börjat få någon
betydelse som kulturväxt (betesgräs). Arten är
utomordentligt formrik och ett mycket stort antal varieteter
och former ha urskilts; den ur praktisk synpunkt
viktigaste är underarten eller varieteten eurubra Hackel
(= genuina Hackel), den s. k. äkta rödsvingeln med
förlängda utlöpare och extravaginala bladskott och
bruna bladslidor; alla de förädlade stammarna tillhöra
denna mycket växlande varietet. En icke ringa del av
det frö, som tidigare sålts, utgjordes av var. commutata
Gand (= fallax [Thuill] Hackel), den tuvade
rödsvingeln, utan utlöpare och med intravaginala bladskott.
— Jämte s. k. vanlig handelsvara, som numera mest
kommer från Nya Zeeland, ha vi numera tre förädlade
svenska stammar, nämligen Holmbergs Rex, Svalövs
Viking och Weibulls Reptans, allesamman
karakteriserade av god mattbildning, hög avkastning, snabb
och riklig återväxt samt en ganska god och riklig
frö-sättning.
I rensådd håller sig rödsvingeln länge fri från
inblandningar av såväl kulturväxter som ogräs; i
överensstämmelse härmed står, att vitklövern ej trivs
särskilt väl ihop med rödsvingeln; detta gäller dock icke
för de utlöpande typerna i samma grad som för de
tuvade.
Rödsvingeln är ett härdigt och anspråkslöst gräs,
som trivs på de allra flesta jordar, bäst på sandjordar
och luckra humusrika jordar; på goda jordar i hög
kultur uttränges den dock av andra gräs. För
slätter-vallar har den intet värde utan bör endast användas
till betesvallar på mindre goda eller medelmåttiga
marker.
»Fröets» 1 000-kornvikt är 0,8—0,9 g; för
statsplombering kräves 85 % renhet, 80 % grobarhet, högst 3 000
ogräsfrön, därav högst 150 svårare pr kilogram.
Fårsvingel (F. ovina L.), ett tätt tuvat gräs, som
skiljer sig från rödsvingeln framför allt genom sina
ljusgrå bladslidor; bladen äro borstlika, ganska hårda;
den trivs bäst på mycket torra gräsbackar och odlas i
tämligen stor utsträckning i Tyskland; den anses ge
ett gott fårbete. Huvudarten är grågrön eller rent
grön; en mera blåaktigt grågrön, grövre form är var.
duriuscula (L.) Koch, hårdsvingeln.
På gräsmattor i skuggigt läge odlas stundom Festuca
910
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
