Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svingel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svinraser
Svinraser
heterophylla, som närmast påminner om löst tuvade
typer av rödsvingel. H. O-d.
Svingellosta, se Lösta.
Svingödsel, se Naturlig gödsel.
Svinhus, se Svinstall.
Svininfluensa, se Svinsjuka.
Svinkontroll, se Avkastningskontroll.
Svinlus, se Ohyra.
Svinmålla, se Målla.
Svinn kallas den viktsförlust, en spannmålsvara genom
avdunstning och andning undergår under lagring; hos
en tillfredsställande lagrad sädesvara av normal
vattenhalt uppgår det årliga S. till 3 å 4 %. H. W—e.
Svinparatyfus är en sjukdom hos svinet, som orsakas
av en bakterie tillhörande paratyfusgruppen.
Sjukdomen påminner i vissa avseenden om svinpest, med
vilken den tidigare ofta sammanblandats. Numera är
emellertid S. erkänd som en självständig sjukdom. S.
angriper som regel endast grisar i åldern 2—4 månader
och kan medföra mycket stora förluster. Vanligen går
den över en besättning på tämligen kort tid, d. v. s.
på några veckor, men den kan också bli kronisk.
Mestadels uppträder den i sådana besättningar, som
rekryteras genom inköp av smågrisar. De senaste åren har
sjukdomen konstaterats rätt ofta i vårt land. Djuren
få hög feber och huden blir blåröd på öronen, nacken,
under buken och på insidan av benen, vilket tyder på
hjärtsvaghet. Samtidigt minskar eller upphör
foder-lusten och djuren få i regel diarré. Andningen blir
påskyndad och ibland iakttages hosta. Dödligheten är
vanligen stor och djuren dö ofta efter några dagars
sjukdom. Djur, som överleva, bli ofta efter i växten.
Behandlingen av de angripna djuren är tämligen
hopplös. Åtgärder mot S. måste därför vara förebyggande.
Grisar under 4 månaders ålder böra helst icke insättas
i ett infekterat svinstall, förrän alla grisar, som varit
utsatta för smitta, äro borta, och svinhuset blivit
noggrant desinfekterat. Det räcker vanligen ej att bara ha
avlägsnat de sjuka djuren, ty även till synes friska
grisar kunna vara smittbärare. Om smågrisar måste
insättas i en sådan besättning, böra de behandlas med
paratyfus vaccin. Den bästa möjliga hygien bör
iakttagas och stallet ofta desinfekteras. Sommartid bör
man söka att ej sätta in några nyköpta grisar utan
ordna med provisoriska hyddor och inhägnader
avskilda från det infekterade svinhuset. N. L.
Svinpest är en av de mest fruktade av svinets
smittsamma sjukdomar. S. härstammar från Nordamerika,
där den på 1840—50-talet bredde ur sig över de flesta
staterna. År 1862 kom den till England, varifrån den
medelst avelsgaltar år 1887 överfördes till Sverige,
Danmark och Frankrike, varefter den sedan utbredde sig
över hela den europeiska kontinenten. Genom energiska
åtgärder utrotades sjukdomen i vårt land 1890. Sedan
dess har här visserligen förekommit flera utbrott,
senast åren 1925—26 och 1940 vilka dock aldrig fått
svårare omfattning. S. framkallas av ett filtrerbart
virus. I sjukdomens akuta stadium finns smittämnet
i blodet, varför alla organ efter sådana djur äro
smitt-förande. S. kan därför lätt spridas genom svinmat,
som svingårdar kring städerna hämta från restauranter,
regementen, sjukhus etc. Sjukdomen angriper framför
allt smågrisar, men även äldre djur insjukna.
Inkuba-tionstiden är vanligen 1—2 veckor. De sjuka svinen
avge smittämne framför allt med urinen, som lätt
förorenar fodret, varefter infektionsämnet intränger via
digestionsapparatens slemhinna. Symtomen yttra sig
med hög feber, minskad foderlust, slöhet och i början
förstoppning, senare diarré. Den akuta formen av
sjukdomen medför döden efter 4—7 dagar i 80—90 % av
fallen. Obduktionen visar då vanligen blödningar i
muskulaturen, under huden och i tarmslemhinnan.
Då sjukdomen förlöpt kroniskt, förekommer på
slemhinnan i bakre delen av tunntarmen och tjocktarmen
egendomliga runda, gula eller bruna difteritiska
beläggningar, som höja sig över slemhinnans yta.
Samtidigt angripes också ofta svalgets slemhinna av en
kruppös inflammation. Djur, som lida av kronisk S.,
visa därför vanligen sväljningsbesvär och omväxlande
diarré och förstoppning. Vid uppkomsten av dessa
tarmförändringar spelar sekundärinfektion stor roll,
dels infektion med svinpestbacillen (Bac. suipestifer)
— vilken en tid ansågs vara sjukdomens egentliga
orsak — och dels med nekrosbaciller. Djur, som överleva
bliva immuna. S. tillhör de i epizootilagen upptagna
sjukdomarna. N. L.
Svinraser. Svinen tillhöra familjen Suidae av de icke
idisslande, partåiga djuren. Det enda släkte inom denna
familj som lämnat husdjur av någon betydelse är
svinsläktet, Sus, som indelas i tre arter, europeiska
vildsvinet (Sus scrofa ferus), asiatiska vildsvinet (Sus
vittatus) och vårtsvinet. Det europeiska vildsvinet
förekommer alltjämt i mellersta Europa och
Balkan-länderna. Det har ett mycket långt tryne och rak
ansiktsprofil; öronen äro korta och upprättstående och
manken hög, kroppen smal och hårbeklädnaden sträv.
Färgen är gråbrun, men ungarna ha när de födas
längsgående ljusare och mörkare band på kroppens sidor.
Det asiatiska vildsvinet har kortare tryne och
högre panna, starkare välvda revben och bredare rygg.
Våra tama europeiska S. härstamma från europeiska
och asiatiska vildsvinet. Europeiska vildsvinet
domes-ticerades först i Östersjöländerna och Polen och ännu
finnas där en del lantraser, som påminna om vildsvinets
typ. Det asiatiska vildsvinet har domesticerats i Kina
och Indien.
De europeiska S. kunna indelas i: 1. Romanska
svin, som äro av övervägande »vittatustyp» och ha en
911
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
