Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Syrén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Syrén
Syrväckare
Syrén (Syringa), ett till samma familj (Oleaceae) som
liguster och ask hörande släkte, varav flera arter
blivit omtyckta och allmänt odlade prydnadsbuskar.
De äro utmärkta av mer eller mindre hj ärtlika, i spets
utlöpande, helbräddade, motsatta blad och toppställda
blomklasar. Blommorna äro hos några starkt
välluktande, bl. a. hos den vanliga S. (S. vulgaris)
från sydöstra Europa, som hos oss länge planterats
och som ofta ses bilda hela snår på gamla
byggnadstomter, då den har stor benägenhet att föröka sig
med rotskott. Flera andra arter planteras också såsom
parksyrén (S. chinensis), som har äggrunda blad
med rundad bas och violettröda blommor i stora
glesa klasar; japansk syrén (S. japonica), som
har på undersidan håriga blad och blomklasar med
små vita blommor, ungersk s y r é n (5. fosikaea), som
har lansettlika, läderartade blad och blåvioletta
blommor samt hängsyrén (S. ref lexa), som har
hängande blomställningar av rosafärgade, invändigt vita
blommor. H. G. S.
Syrénhortensia, se Hortensia.
Syrfälhiirif| sker genom att fälla träd sommartid utan
att kvista dem. Den fortsatta avdunstningen genom
blad eller barr åstadkommer, då vattenupptagning
genom roten är förhindrad, att stammen snabbt torkar
och blir användbar till brännved eller kolning. Användes
ibland vid oförutsett behov av torr ved. Till
förhindrande av insektsskador bör S. ej ske tidigare än i slutet
av juli eller i augusti. Nöjaktig torkning kan vid
gynnsam väderlek ske på en månad. S. har även någon gång
skett för att göra björkvirke flottningsbart. Vid
svedjebruket syrfällde man träden och läto dem ligga,
tills blad och barr nedfallit, för att därigenom öka
myllan. R. L-k.
Syrinjja, se Syrén.
Syrkalk, se Kalk.
Syror äro ämnen, som med baser kunna bilda salter
och i vattenlösning avspjälka vätejoner (jfr Elektrolys).
I vattenlösning ha de sur smak (därav namnet) och giva
karakteristiska färger åt vissa färgämnen
(»indikatorer»*), t. ex. lakmus, som i sur lösning är röd. Allt
efter som en, två eller flera väteatomer kunna
avspjälkas som vätejoner eller under saltbildning utbytas
mot metallatomer eller andra positiva radikaler,
talar man om en-, två-, tre- etc. -basiska S. Enbasiska
S. äro t. ex. saltsyra, salpetersyra, ättiksyra;
tvåbasiska äro svavelsyra, kolsyra, oxalsyra; trebasiska
äro fosforsyra och arseniksyra. Alla S. utom de enbasiska
kunna bilda sura salter, i vilka, till skillnad från de
normala, endast en del av vätejonerna utbytts (t. ex.
av kolsyra bikarbonat, av fosforsyra mono- och
difosfat).
En S:s styrka karakteriseras bäst av den s. k.
dis-sociationskonstanten, med vars hjälp man kan beräkna
hur många vätejoner, som under olika förhållanden
avspjälkas av en viss mängd S. Denna konstant
varierar inom mycket vida gränser; de »starka» S.
antagas numera vara praktiskt taget fullständigt
sönderfallna i joner i alla vattenlösningar, medan »svaga»
S. endast till ofta mycket ringa del sönderfallit i joner,
eller som man säger »dissocierats». Dissociationen ökas
med utspädningen.
Av betydligt större praktiskt intresse än rena
syralösningar äro blandningar av S. med deras salter.
Även i detta fall spelar dissociationskonstanten
avgörande roll för lösningarnas egenskaper, framför allt
deras reaktion, vilken i sin tur ofta är av avgörande
betydelse för lösningens förmåga att lösa andra ämnen.
Blandningar av svaga S. med deras salter äro i
vattenlösning väl »buffrade» (se Reaktion), medan S:s rena
lösningar endast äro svagt buffrade och salternas
lösningar i regel ännu mindre. H. E-r.
Syrväckare. I slutet av 1800-talet använde man sig
av sur kärnmjölk eller sur grädde för att anrika grädden
med mjölksyrebakterier vid beredning av syrat smör.
Numera beredes S., även kallade renkulturer, genom
odling av såvitt möjligt endast äkta mjölksyrebakterier
i mjölk. Med hänsyn till bakterieflorans betydelse för
smörets kvalitet och hållbarhet är S:s beskaffenhet
av stor betydelse för tillverkning av gott smör. S.
eller »syran» skall vara så livskraftig, att grädde,
som försatts med 4—6 % S., skall koagulera inom
8—10 tim. vid en temperatur av 16—18°.
Som utgångsmaterial vid beredning av S. användas
s. k. handelssyrväckare, vilka saluföras såsom tabletter
eller pulver. Av dessa tillsättes en viss kvantitet till
väl pastöriserad skummjölk. Den så erhållna
syrakulturen omplanteras därefter dagligen i på samma
sätt behandlad skummjölk. Odlingen sker till en början
vid c:a 25°, därefter vid något lägre temperaturer i
3—4 liters kärl av glas, stengods eller rostfritt stål.
Den så erhållna kulturen kallas modersyra. I
marknaden förekomma även flytande syrväckarkulturer.
Med dylika får man lättare, säkrare och fortare en
livskraftig syra. Då syrning av grädden kräver relativt
stora kvantiteter syrväckarkultur, omplanteras
moder-syran i större emaljerade eller rostfria kärl. Dessa
större kulturer kallas brukssyra. — Den för
brukssyran använda mjölken pastöriseras i
syrväckare-kärlet genom att sänka kärlet i vattenbehållare med
kokande vatten y2 ä 1 tim. Före och efter
uppvärmningen avlägsnas skummet från mjölkens yta. Efter
pastöriseringen nedkyles mjölken under omröring
hastigt med kallt vatten till omplanteringstemperaturen,
18—25°. Till mjölken sätter man en så stor mängd
kultur, att S. blir färdig eller mogen i rätt tid, och
fördelar kulturen omsorgsfullt genom omröring. Vid
omplanteringarna användes dag för dag samma
919
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
