Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Säv ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Säv
Söiväppling
gärna ute i vattnet. Dessa äro sjösäv (S. lacustris)
och havssäv (S. maritimus). Den förra, även kallad
kålvass, har högt, ofta ett par m, bladlöst strå
med en klaselik blomställning, sammansatt av ax i
toppen, stödd av ett blad, som skenbart utgör en
fortsättning av strået. Den förekommer i en stor del av
landet. Den senare, som är allmän vid havsstränder
men sällsynt inåt landet, är bredbladig och mera
gräslik. En tredje art, skogssäv (S. silvaticus) växer
mest i skogskärr men även i kärr och diken på mera
öppen mark. Även denna är ofta meterhög och
bredbladig med en yvig blomställning i stråets topp. Alla
tre undvikas merendels av kreaturen. De övriga
arterna inom släktet, över ett tiotal, äro
genomgående små och obetydliga, även om några av dem
på kärrmark uppträda massvis, såsom myrsäv
(S. austriacus) och knapp säv (S. palustris). H. G. S.
Sävenbom (Juniperus Sabina) är en med vår vanliga
en besläktad buske, som förekommer i bergstrakter i
södra och mellersta Europa och hos oss ej sällan
planteras som prydnadsbuske. Den har fjällika barr,
tätt tryckta intill kvistarna. Dessa innehålla en skarp
eterisk olja, som betingar deras användning i
medicinen. H. G. S.
Söm, se Hovbeslag.
Sömntornstekeln (Rhodites rosae) hör till Äkta
gall-steklar. Den fortplantar sig partenogetiskt. Hanarna
äro så sällsynta, att de utgöra endast 1 % av honorna.
S. framkallar på nyponbuske karakteristiska,
gallbildningar, bedeguar eller sömntorn, vilka kunna nå
en knytnäves storlek och äro klädda av
mosslik-nande, röda trådar. Jfr Gallbildningar. G. Dbg
Sömstick, se Hovsjukdomar.
Sömtryck, se Hovsjukdomar.
Sörpa är en blandning av vatten och hackelse, agnar,
gröpe m. m. Förr användes S. mycket inom mindre
kreatursbesättningar, antingen nyberett eller efter det
blandningen undergått förjäsning. Något egentligt
berättigande har sörpaberedningen icke i annat fall, än
då man använder varmt vatten till beredningen åt
djur, vilka stå i mycket kalla stallar, då härigenom
djurets egen värmeavgivning minskas. F. J-l.
Sötblomster, se Kamomill.
Sötkulla, se Kamomill.
Sötlupin, se Grönfoder och Lupin.
Sötrönn, se Rönn.
Sötvieker, se Vicker.
Sütväppling (Melilotus) melot, honungsklöver, ett
baljväxtsläkte av 1,5—2 m höga, mestadels 2-åriga
arter, med upprätta, greniga stjälkar, trefingrade blad
och smala, decimeterlånga, upprätta klasar av små
blommor; balja liten, 1—2-fröig. Släktet, som hör
hemma i västra Asien omfattar flera arter, av vilka
må nämnas M. altissimus Thuill., M. offieinalis
Desr., gulmelot, båda med gula blommor, och M.
albus Desr., vitmelot, med vita blommor. Alla arterna
ha hög kumarinhalt och de ätas därför ej gärna av
kreaturen. I Amerika ha sorter med lägre halt av
kumarin* framställts; de anbefallas där till hö och
ensilage på grund av sin snabba tillväxt, höga
avkastningsförmåga och stora motståndskraft mot både
torka och sjukdomar; fodervärdet är lågt. Lämpliga
biväxter. H. O-d.
930
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
