Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tuberkulos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1) Undersökning på förekomsten av tuberkulos
infektion med tuberkulin eller s. k. tuberkulinundersökning.
2) Undersökning på förekomsten av öppen T. medelst
s. k. klinisk undersökning.
3) Undersökning på förekomsten av T. vid obduktion
av döda djur eller vid köttbesiktning.
Tuberkulin framställdes först av Koch 1890, och denne
trodde sig med detta preparat ha fått ett botemedel
mot T. Så var dock ej fallet, men däremot har
tuberkulinet fått en mycket stor betydelse, när det gäller att
påvisa förekomsten av T. Tuberkulinet framställes
på så vis, att på ett glycerinhaltigt buljongextrakt
odlas bovina tuberkelbaciller, vilka på vätskeytan
växa ut till en tjock, veckad hinna. Sedan kulturen
odlats under c:a fem veckor vid 37—38° C. och härvid
i buljongen avskilt vissa bacillgifter, steriliseras det
hela vid hög temperatur, varefter de avdöda bacillerna
frånfiltreras. Filtratet indunstas därefter till 1/10
av sin ursprungliga volym och utgör då en klar,
mörkbrun, något trögflytande vätska, det s. k. tuberkulinet.
Detta kan som diagnostiskt medel användas på olika
vis. De hos oss använda tuberkulinreaktionerna äro
termoprovet och intrakutanprovet.
Vid termoprovet insprutas viss mängd tuberkulin
under huden på det nötkreatur, som skall undersökas.
Preparatet är ej giftigt, om det insprutas på ett djur,
som är fritt från T. Ett tuberkulöst djur får däremot
viss tid efter insprutningen feber, vilken i regel inställer
sig 8—19 timmar efter insprutningen. Om ett djur
får feber vid tuberkulinundersökningen, säger man,
att djuret reagerar för tuberkulin, och ett djur, som
icke får temperaturförhöjning, betraktas som
reaktionsfritt.
Vid det s. k. intrakutanprovet eller »hudprovet»
appliceras en liten dos tuberkulin i själva huden vanligen
strax bakom ena bogen. Hos ett T.-infekterat djur
uppstår på injektionsstället viss tid efter
insprutningen, i regel efter 48—72 timmar, en lokal
inflammation med ansvällning och ömhet. För att avgöra,
om reaktion föreligger eller ej, använder man sig av
en s. k. kutimeter, ett något modifierat
Columbusmått, varmed man mäter hudvecket före och efter
injektionen. Skillnaden i millimeter mellan de båda
mätningarna benämnas reaktionstal. Om reaktionstalet
överstiger 3, anser man reaktion föreligga. Har vid
undersökningen härdbildande T. påvisats inom
besättningen, bedömes resultatet strängare. I sådana
fall kan det vara befogat att anse varje djur med
utpräglad ömhet på injektionsstället eller med
reaktionstalet 2 eller däröver som reagerande.
Tuberkulinundersökningen lämnar i stort sett
tillförlitliga resultat. Dock förekommer stundom, att man
erhåller felaktigt utslag eller s. k. pseudoreaktioner.
Så händer t. ex. ibland, att en högtuberkulös ko icke
reagerar eller att djur, som efter allt att döma äro
fria från sjukdomen, reagera. Härvid kan ibland
konstateras, att korna blivit smittade med fågel-T.
eller människo-T.
Hudtuberkulos. På senaste tiden har även förekommit
felreaktioner till följd av s. k. hudtuberkulos, d. v. s.
tuberkelliknande nybildningar i underhudsbindväven.
Om några reaktioner plötsligt uppträder i en tidigare
reaktionsfri besättning, låter man ej såsom tidigare
nedslakta eller på annat sätt avlägsna alla reagerande
djur. Man provslaktar i stället ett par djur med typiska
reaktioner. Finner man vid obduktionen inga tecken
till T., låter man de övriga djuren stå kvar i
besättningen. Oaktat att således vissa brister vidlåda
metoden, har dock 40 års erfarenhet visat, att
tuberkulinundersökningen är en för praktiskt bruk fullt
användbar metod för diagnostisering av T.
Den kliniska undersökningen tillgår på så sätt, att
den undersökande veterinären avlyssnar lungljuden,
undersöker juvret och i misstänkta fall även
könsorganen. Vid misstanke på T. i öppen form tages
lungslemsprov och event. även skidslemsprov och
mjölkprov. Dessa prov undersökas på laboratorium
på förekomsten av tuberkelbaciller. Den kliniska
undersökningen ger positivt utslag endast under
förutsättning, att det sjuka djuret vid undersökningstillfället
avger tuberkelbaciller och att man lyckas få sådana
med i det prov, som tages. Ett djur, som vid klinisk
undersökning icke företett misstanke på smittfarlig
T., är givetvis icke att betrakta som tuberkulosfritt.
Man kan om ett sådant djur säga, att det vid
undersökningstillfället sannolikt ej var behäftat med T. i
smittfarlig form. Ju oftare den kliniska undersökningen
upprepas, ju tillförlitligare blir emellertid metoden.
Vad undersökning på förekomsten av T. hos döda
eller slaktade djur angår, så är detta en mycket
värdefull väg för en djurägare att få kännedom om
förekomsten av T. i besättningen. Synnerligen mycket
skulle härvidlag kunna vinnas, om det konsekvent
genomfördes, att djurägare finge underrättelse om de
fall, då vid köttbesiktning tuberkulos påvisas hos
slaktade djur.
Åtgärder mot T. Någon verksam medicinsk
behandling mot sjukdomen finnes ej, och ej heller har man
kommit fram till någon praktiskt användbar metod
för immunisering av nötkreatur mot T. Viktigast är
att söka förebygga, att sjukdomen sprider sig till
besättningar och bygder, som förut äro fria, samt att
i redan smittade besättningar hålla sjukdomen tillbaka
eller helt utrota den. De viktigaste förebyggande
åtgärderna äro:
1) Sök förhindra, att sjukdomen inkommer med
nyköpta djur i fria besättningar.
2) Sök i möjligaste mån isolera smittspridare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
