Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urinorgan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Urinorgan
Utsäde
bukhålan. Storleken beror på fyllnadsgraden. I tomt
tillstånd är den hos hästen knappast större än en
knuten hand. Invändigt är väggen beklädd med en
starkt tänjbar slemhinna, där utanför finnes en hinna
av glatt muskulatur och ytterst bukhinnan. Slemhinnan
bildar vid urinledarnas inmynning ett veck, som när
blåsan fylles täpper till öppningen till urinledaren och
hindrar urin att rinna tillbaka i dessa.
Urinen uttömmes från blåsan genom urinröret. Detta
är hos handjuren långt och ingår i hanlemmen. Hos
hondjuret är det mycket kort och mynnar på bottnen
av skidan. I. J-n.
Urinorganens sjukdomar, se Njursjukdomar.
Urinsyra (C5H403N4) är en kvävehaltig organisk
substans, medelst vilken en liten del av människans vid
ämnesomsättningen överblivna kväve avskiljes ur
organismen med urinen —- huvuddelen avgår som
urinämne*. Fåglar och reptiler avge däremot betydande
delar av sina kväveföreningar i form av U. Den är ett
fast, finkristalliniskt och färglöst ämne, ytterst
svårlösligt i vatten. Den bildar salter (urater), vilka i regel
också äro svårlösliga. Yid gikt och en del andra
sjukdomstillstånd avsättes U. i ledgångarna m. fi. ställen,
förorsakande sjukliga förändringar. O. S-g.
Urinsyregikt, se Hönssjukdomar.
Urinämne (karbamid, NH2 . CO . NHa) är den
kvävehaltiga substans, i vilken den största delen av urinens
kväve ingår. U. är ett fast, kristalliniskt och lättlösligt,
färglöst ämne av obetydlig, något kylande smak. Vid
dess sönderdelning, t. ex. vid förvaring av urin,
sönderfaller det under vattenupptagande (hydrolys) i
ammoniak och kolsyra. U. bildas i kroppen, företrädesvis i
levern, av ammoniak som uppkommit genom
desami-nering av aminosyror och kolsyra, under
vattenutträde. U. kan även framställas på kemisk väg med
ammoniak som utgångsmaterial och utgör ett
kvävegödselmedel med mycket hög kvävehalt (46,7%).
O. S-g.
Lrobakterier, se Kalkkväve.
Uroxe, se Nötkreatursraser.
Urtica, se Nässla.
Urticaria, se Nässelfeber.
Urval, se Utvecklingslära och Ärftlighetslära.
Uspulun, se Avsvampning.
Utavel, se Avelsmetoder och Ärftlighetslära.
Utbytbara baser, se Basutbyte.
Utbytesaciditet, se Basutbyte.
Utdrivning, se Virkesdrivning.
Uterus, se Könsorgan.
Utflockning, se Kolloider.
Utflyttning, se Jorddelning.
Utfodring, se vederbörande djurslags utfodring.
Utfodringens omläggning, se vederbörande djurslags
utfodring.
Utfodringslära. Denna delas vanligen i en allmän och
en speciell del. Till allmän U. hör läran om
näringsämnena och deras omsättning i djurkroppen jämte
allmän fodermedelslära, medan speciell U. omfattar
utfodringens ordnande för de olika husdjursslagen.
J. Ax.
Utgård hör till en större jordegendom och brukas direkt
under denna, men har egna byggnader samt vanligen
även egna inventarier och arbetare.
Kreatursbesättningen kan antingen vara en för U. själv avsedd eller
någon del av huvudgårdens, t. ex. ungdjur, sinkor eller
reagerande djur. Å. E-d.
Utjord är vanligen en i byalaget ingående mindre
fastighet utan åsätt mantal*, men med byamål, t. ex.
öretal. U. äger alltså del i skifteslagets tillhörigheter
efter en viss med mantalet jämförlig grund. Tidigare
kan U. ha varit obebyggd till skillnad från andra
fastigheter, vilket möjligen skulle kunna tyda på att den
brukats tillsammans med en gård i en annan by, under
vilken den lagts, exempelvis ett kyrkogods under
medeltiden eller godskomplex från senare tid. Dylik
U. liknar i vissa avseenden urfjäll*. Å. E-d.
Utlakning, se Jordmåner och Kalkbehov.
Utlöpare, se Fortplantning och Förökning.
Utmål, se Gruvlagstiftning.
Utmätningsfri tillgång, se Arrende.
Utrikeshandel, se Handel.
Utsot, se Binas sjukdomar.
Utsyning, anvisning om rätt att avverka viss skog,
lämnas åt arrendatorer och andra utsyningsberättigade,
vanligen genom stämpling eller annan märkning av
de för avverkning avsedda träden. R. L-k.
Utsäde i mera vidsträckt bemärkelse är icke blott alla
spannmåls- och frövaror utan även andra för
förökning av arten i fråga använda växtdelar såsom t. ex.
stamknölar av potatis. — De fordringar, man bör
ställa på ett fullgott U. av spannmål och frö äro
följande. Detsamma bör vara av en för givna förhållanden
och avsett odlingsändamål lämplig sort (ev. också stam),
vilken bör vara sortren eller åtminstone sortäkta; så
t. ex. böra i nordliga lägen odlas möjligast härdiga och
tidiga höstvete-sorter, i sena lägen tidiga havresorter
etc. Vidare bör U. hava hög grobarhet, normal
gronings-energi och god skjutkraft; den normala grobarheten är
mycket växlande hos olika växtslag och bör vara:
över 90 % hos strå- och trindsäd, timotej, rajgräs m. fi.
85—90 % hos hundäxing, ängssvingel, renlosta, kålrot,
rova m. fi., 80—85% hos blålucern, kärrgröe,
rödsvingel, beta, lin m. fi., 75—-80% hos klöver-arter,
ängsgröe m. fi., c:a 70% hos ängskavle och morot;
en låg groningsenergi utsätter de spirande groddarna
i högre grad för påfrestningar av i jorden
förekommande mikroorganismer av olika slag; en hög skjutkraft är
alltid av största vikt och detta särskilt på jordar med
983
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
