Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vall ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vall
Vallmo
med de arter, som tidigare såtts eller någon eller några
av de mera snabbvuxna. Ettåriga V. hjàlpsås så fort
som möjligt på hösten, men för två—fleråriga V. kan
man utan olägenhet vänta till påföljande vår, ty det
kan hända, att en del frö — som icke tidigare grott —
kan komma att gro under senhösten eller tidigt på
våren. Utsädesmängden bör naturligtvis rättas efter
beståndets täthet, men bör alltid tillmätas tämligen
rikligt, eftersom groningsbetingelserna ofta äro mindre
gynnsamma. Före sådden harvas två drag i olika
riktningar, fröet myllas med ett harvdrag och slutligen
vältas. Om klövern går ut i mångåriga V. till följd
av angrepp av klöverål eller klöverröta, lönar det sig
givetvis inte att hjälpså med klöver. Hjälpsådd är
över huvud att betrakta som en nödfallsutväg.
Vård. Utöver gödslingen kräver V. icke mycken
skötsel under växttiden. På uppfrysningsjordar är en
vältning på våren oundgängligen nödvändig. På vissa
jordar är en luckring av ytlagret med harv mycket
välgörande, och på gamla V. kräves harvning vår och
höst för bortskaffande av gräsfrön och mossa.
Skörden. Avkastningen från V. tillgodogöres sedan
gammalt huvudsakligen genom slåtter och
höbered-ning jämte slåtter (efterslåtter) eller betning av
återväxten. Under senare år har därjämte ensilering
huvudsakligen enligt A. I. V.-metoden fått ökad
användning, i främsta rummet för tillvaratagandet av
återväxten, och slutligen har även konsttorkning av
vallskördarna börjat att praktiseras på en del håll. Vid
den vanliga slåttern bör höet om möjligt upphängas
på hässjor.
Tidpunkten för slåttern är av mycket stor betydelse
för höets värde. Förr i tiden var det brukligt, att
slåttern påbörjades, då klövern stod i full blom. V. ger
då den högsta massaavkastningen. De under senare år
stegrade kraven på höets kvalitet ha medfört, att
man, numera flerstädes påbörjar slåttern väsentligt
tidigare. Den minskning av kvantiteten, som blir en
följd härav, uppväges mer än väl av förbättrad kvalitet
hos huvudskörden — högre halt av äggvita och
mineralämnen samt minskad halt av växttråd — rikligare
återväxt och tätare vallbestånd, vilket har en
gynnsam återverkan även på kvantiteten under följande år.
Av stor betydelse för utvecklingen av vallbeståndet,
särskilt dess klöverhalt, är att återväxten skördas
vid en lämplig tidpunkt. Bäst är att skörda
återväxten relativt tidigt på hösten, slutet av augusti
eller början av september. Beståndet hinner då
utvecklas under senhösten och anlägga de vinterknoppar,
som skola ge skörd följande år. Vid en något senare
skörd drivas en del av de redan anlagda
vinterknopparna till utveckling redan under senhösten, och nya
hinna ej anläggas, varav följer en försvagning av
beståndet följande år. Vid mycket sen skörd, sedan
höstfrosterna börjat, äger en dylik utveckling ej rum,
och återväxten kan då utan olägenhet skördas, men
då blir å andra sidan skörden vanligen mindre än vid
jämförelsevis tidig skörd. Om beståndet under
inså-ningsåret utvecklas mycket kraftigt på hösten, bör
det skördas; därvid gäller vad som nyss sagts om skörd
av återväxt.
Avkastning. Skörden pr hektar uppgår i vårt land
i medeltal endast till 36 dt i första skörden; lägger
man härtill ungefär en tredjedel härav för återväxten,
skulle den årliga avkastningen från V. kunna beräknas
till 48 dt/ha. Tidigare har man brukat räkna med att
det erfordras 2,5 kg hö till en foderenhet; med de
förändringar, som på senare år ägt rum ifråga om
slåtter-tiden, kan man räkna med något mindre mängd till
en foderenhet; den genomsnittliga avkastningen torde
därför kunna beräknas till minst 2 000 foderenheter
pr hektar. H. O-d.
Vallbaljväxtcr, se Baljväxter och Vall.
Vallbrott, upplöjning av vall samt det skifte varå detta
sker eller senast skett. Se Växtföljd. H. O-d.
Vallyräs, se Gräs och Vall.
Vallhundar, se Hundraser.
Vallhö, se Hö.
Vallmo (Papaver) är ett ganska artrikt släkte inom en
efter detsamma benämnd familj; det utmärkes av stora
blommor med två foderblad, vilka vanligen avfalla,
då blomman öppnar sig, samt fvra kronblad av
iögonfallande färg. Pistillen är uppbyggd av 4—många
fruktblad och ger upphov till en ofullständig
fler-rummig kapsel, som uppbär en stor märkeskiva med
stjärnformigt utstrålande märkesytor. Fröna äro små
och mycket talrika samt starkt oljehaltiga. Hithörande
växter äro rika på mjölksaft, som bl. a. innehåller
opium. Den hos oss mest spridda arten är spikvallmo
(P. Argemone), utmärkt av röda kronblad med en stor
svartaktig fläck vid basen och grovhårig kapsel,
vidare rågvallmo och kornvallmo (P. Rhoeas),
som dock ej förr än på senare år fått någon större
spridning. De bägge senare ha helt röda kronblad och
släta, mera rundade kapslar. Något svårare ogräs kan
ingen av dessa ettåriga arter anses vara, ehuru de på
grund av sin tidigt börjande fröfällning äro svåra att
utrota. De uppträda både i vår- och höstsäd, mest
dock där den senare står glest. Kornvallmon
förekommer också som prydnadsväxt och kan då visa olika
blomfärger jämte den vanliga enfärgat röda. En annan
art, fjällvallmo (P. radicatum), lågvuxen, flerårig
och gulblommig, finnes i våra nordligaste fjälltrakter,
och en med denna nära besläktad art (P. nudicaule),
vars blommor kunna växla mellan orange, gult och
vitt, har blivit en omtyckt trädgårdsväxt, särskilt i
stenpartier. Ofta odlad är också den fleråriga,
synnerligen storblommiga P. orientale. Viktigast inom släktet
995
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
