Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vallmo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vallmo
Vall- och Mosskulturföreningen, Svenska
är dock utan jämförelse opievallmo (P. somniferum),
vars verkningar voro bekanta redan hos de gamla
medelhavsfolken, från vilkas område den härstammar.
Den är en ettårig ört, antingen helt glatt eller glest
borsthårig. Iiladen äro hela eller olika djupt inskurna,
blomfärgen vit eller mörkt svartröd och kapseln nästan
klotrund till långsträckt. Opievallmon odlas
företrädesvis i Mindre Asien, Ostindien och Kina i större
skala för framställning av opium, vilket är torkad
mjölksaft, som sipprat ut efter rispning av den omogna
kapseln och stelnat i droppar på dess yta, där den sedan
avskrapats och knådats samman. Opium har länge
flerstädes i orienten spelat rollen av ett mycket använt
njutningsmedel, och framför allt har den kinesiska seden
att röka opium visat sig ha farliga följder, jämförliga
med spritförgiftning. I medicinen har opium länge varit
använt, och dess betydelse har avsevärt stegrats, sedan
man blivit i stånd att skilja de olika alkaloider,
sammanlagt över 20, som det innehåller, och vilka visa
helt olikartade verkningar. Hos oss odlas opievallmon
blott som prydnadsväxt, och den förekommer i våra
trädgårdar i en mängd färgvarieteter, med flikade
kronblad och med fyllda blommor o. s. v. Flerstädes
odlas opievallmo också som oljeväxt, då fröna lämna
ända till 50—60 % för åtskilliga ändamål användbar
olja. H. G. S.
Även i vårt land har V. på senare tid införts
som oljeväxt. Den form av opievallmo, som
härvid användes, har helt slutna kapslar till skillnad
från vissa vilda vallmoarter samt en del
trädgårdsformer av opievallmon. Oljevallmon synes odlingsbar
i södra Sverige upp till Mälarområdet. Jordmånen
bör vara förhållandevis lätt samt någorlunda ogräsfri.
Den tyska sorten Mahndorfer har hittills
använts i de svenska odlingarna. V. kräver liksom
andra oljeväxter riklig näringstillförsel; lämpligt är
därför att till det blivande vallmofältet utsprida
naturlig gödsel samt vidare kali och fosfoisyra. Som
övergödsling strös därjämte salpeter i kraftig giva.
Sådden bör ske så tidigt som möjligt, och
så-bädden måste vara finfördelad, jämn och fuktig.
Övriga data för sådden äro: utsädesmängd 3—5 kg
pr ha, radavstånd 25—40 cm, såningsdjup omkr. 1
cm. Vid tät uppkomst uttunnas beståndet genom
grupphackning. Ogräset bekämpas under
uppväxttiden genom hackningar. Mognaden infaller vanligen
under augusti månad. Skörden, som utmärkt kan
genomföras medelst självbindare, bör företagas först
då V. är väl mogen, så att frökapslarna rassla.
Halmen och kapselagnarna från tröskningen böra ej
utfodras, då dessa växtdelar innehålla för djuren
skadligt opium. För läkemedelsindustrien har detta
opium stort intresse, då metoder för dess utvinnande
nu förefinnas.
En skörd av 1 000—1 500 kg vallmofrö pr ha kan
anses normalt. Fröna äro extremt små och ha en
tusenkornsvikt av endast c:a 0,5 g. I. G-l.
Vallmokakor, se Oljekakor.
Vall- och Mosskulturföreningen, Svenska, bildad genom
sammanslagning av Svenska Mosskulturföreningen
och Svenska Betes- och Vallföreningen. —
Mosskulturföreningen stiftades år 1886 på initiativ av
bergsingenjören Carl von Feilitzen, Jönköping, som en
mosskulturförening för södra och mellersta Sverige, men
redan år 1888 omändrades den till att omfatta hela
landet. Föreningens ändamål var att befordra
mosskulturen (= myrodlingen*) i Sverige, ocli i detta syfte
utförde den försök, dels vid sin huvudinstitution, dels
på sina försöksgårdar, dels hos odlare i olika delar av
landet. Den bedrev därjämte en betydande
konsulterande verksamhet och en mycket stor
upplysningsverksamhet, genom föredrag, kurser, demonstrationer
och genom sin tidskrift, Svenska Mosskulturföreningens
Tidskrift, av vilken 52 årgångar utkommit. Föreningens
huvudinstitution var belägen i Jönköping och den
ägde därjämte två försöksgårdar, Flahult* i Jönköpings
län och Gisselås* i Jämtlands län. — Betes- och
Vallföreningen bildades år 1916 på initiativ av dåvarande
statskonsulenten Anders Elofson, Uppsala. Dess
ändamål var att verka för erhållandet av högre avkast-
996
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
