Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vatten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Votten
Vatten
från kroppen, alltså från det överskott av värme,
vilket framkallat svettningen. — En vattensjuk jord
är på våren och försommaren kall till följd av att
relativt stor värmemängd bindes vid den vattenhaltiga
tjälens upptöande, och vidare till följd av den starka
avdunstningen. Står grundvattnet högt och är den
kapillära förbindelsen med de övre jordlagren god,
blir avdunstningen under hela vegetationsperioden
stark med åtföljande kall jord.
En annan konstant hos V., vilken, jämfört med andra
ämnen, också har ett säreget stort värde, är
dielektricitetskonstanten. Dess storlek är för V:s vidkommande
80. Härmed sammanhänger V:s starkt lösande förmåga.
Denna egenskap gör att V. i naturen aldrig är rent
utan alltid innehåller en större eller mindre mängd
lösta ämnen av olika slag. De flesta på jordytan
skeende kemiska reaktionerna och omsättningarna
torde ske under medverkan av V. såsom
lösningsmedel.
Rent V. besitter en viss om än mycket svag dissocia-
+
tion. Vattenmolekylen uppdelas därvid i H- och
OH-joner. Dissociationskonstanten är 10-14, vilket
innebär att av 10 000 000 kilogram vatten är 1 kg
dissocierat. V:s dissociation gör, att det har betydelse icke
blott såsom lösningsmedel vid kemiska reaktioner
utan att det mycket ofta deltager i själva reaktionen.
V:s förekomst i naturen. Följande relativtal ge en
viss uppfattning om V:s olika förekomstsätt på
jordytan. Om den förefintliga sötvattenmängden sättes
till 1, kan havsvattenmängden uttryckas med talet
2 685, vattenmängden bunden i glaciärer med talet
45 och V. i atmosfären med talet 0,03. Dessutom
förekommer V. även under jordytan såsom grundvatten.
Växterna och djuren innehålla stora vattenmängder.
Människans kropp beräknas bestå till 2/3 av V.
Som nämnts är V. i naturen aldrig rent, utan
innehåller lösta och uppslammade ämnen av olika slag.
Saltrikast är havsvattnet, vilket beräknas innehålla i
medeltal 3,5% salter varav 2,7% utgöres av
koksalt. I Östersjön är saltmängden betydligt mindre
och uppgår till endast 1 à 2 %. Detta V. drickes
t. o. m. av husdjuren. Slammängden i havsvatten är
vanligtvis låg till följd av att kolloiderna fällas av de
förekommande elektrolyterna. Flod-, insjö-, käll- och
grundvattnet håller i allmänhet 0,1—2,0 % salter. Här
är koksaltmängden vanligen låg och i stället dominera
kalcium och magnesiumsalter. Slamhalten i
grund-och källvatten är obetydlig, emedan V. vid sin passage
genom jordlagren blivit filtrerat. Flod- och insjövattnet
däremot kan, om det uppkommit genom avrinning
från markytan, innehålla avsevärda slammängder.
Detta är särskilt påtagligt vid inträffande
högvatten-perioder och vidare i trakter med stor areal odlad
jord. I skogs- och mosstrakter innehåller flod- och
sjövattnet ofta ganska stora mängder lösta och
uppslammade humusämnen, vilka ge V. en brun färg.
Det renaste i naturen förekommande V. är V. i
atmosfären. Nederbördsvattnet är praktiskt taget fritt från
salter, om man undantager en vanligen obetydlig
mängd ammoniumnitrat, vilken anses ha tillkommit
vid elektriska urladdningar i atmosfären. I trakter
belägna i närheten av haven kan nederbördsvattnet
vidare innehålla en mindre mängd koksalt, vilket
genom vindens piskande verkan lämnat havet och
kommit upp i atmosfären.
V. i naturen befinner sig i ett ständigt kretslopp.
Av nederbördsvattnet avrinner en del som ytvatten
och kommer via floder och sjöar så småningom till
havet. En annan del sjunker ned i marken och blir
där bundet eller övergår i grundvatten (se Markvätska).
Detta V. fyller sedan växternas vattenbehov pch
återbördas genom deras transpiration till atmosfären. En
tredje del av nederbördsvattnet slutligen avdunstar
genast utan att ha varit i rörelse på markytan eller i
jorden. Från havet äger en ständig avdunstning rum,
vilken ersättes av tillrinningen från floderna och av
eventuell grundvattentillrinning genom källor i
havsbottnen. Det avdunstade V. transporteras i atmosfären
med luftströmmarnas hjälp och kommer, när de
meteorologiska förhållandena medföra kondensation, åter
till marken såsom nederbörd*.
V. och växterna. Växterna upptaga stora mängder
V. ur marken, och samtidigt upptagas i V. lösta ämnen.
Efter att ha passerat växten övergår V. genom bladens
klyvöppningar till atmosfären (transpiration).
Växternas vattenbehov är synnerligen växlande. Inom
jordbruket vidtages ett flertal åtgärder i avsikt att förse
grödorna med lagom stor vattenmängd. (Ang. detta
se Dikning, Bevattning och Jordbearbetning.)
V. och djuren. För såväl människan som djuren är
V. av vital betydelse. Förutom såsom lösningsmedel
vid de fysiologiska processerna tjänar V. dessutom,
som nämnts, såsom motvikt mot
temperaturförändringar. Ett gott dricksvatten för människor och djur
skall vara färg- och luktlöst samt hava en frisk smak.
Såsom dricksvatten lämpar sig ytvatten ej alis utan
särskild rening, detta till följd av alltför stor halt av
siam och mycket ofta även bakterier. I stället användes
grundvatten. Bakteriehalten i grundvatten brukar
vanligtvis vara så låg att den är betydelselös, men i
vissa fall kan den göra grundvattnet olämpligt som
dricksvatten. Särskilt farlig är förekomsten av
tarmbakterier (Coli). Man kräver av ett dricksvatten att
Coli-bakterier ej skola kunna påvisas i ett 100 cm3
stort prov. Av andra bakterier bör V. ej innehålla
större mängd än 20 pr cms. — De i grundvattnet
vanligaste salterna äro kalcium- och magnesium-
1001
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
