Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vatten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vatten
Vattenbalans
föreningarna. Det är dessa som bestämma V:s hårdhet.
Hårdheten brukar i Sverige mätas med den s. k.
tyska hårdhetsskalan, där varje hårdhetsgrad
motsvaras av 10 mg CaO pr liter V. Förekommer Mg,
tankes detta ersatt med en ekvivalent mängd CaO.
V. indelas efter sin hårdhetsgrad i olika grupper, där
hårdhetsgraderna 0—8 beteckna ett mjukt V., 8—12
ett medelhårt V. och 12—30 ett hårt V. Bestå de
nämnda föreningarna av bikarbonater benämnes
hårdheten temporär, då salterna vid V:s uppvärmning
övergå till karbonater och utfalla (pannstensbildning).
Äro däremot föreningarna sulfater eller klorider består
hårdheten även vid uppvärmning och kallas
permanent. — För hög halt av järn och mangan ger åt Y.
dålig smak.
V. till livsmedelsindustrier måste vara av
förstklassig beskaffenhet. Detta gäller i synnerhet mejerier.
Förutom bakteriefrihet fordrar man av et.t gott
mejerivatten att järnhalten är låg; under 0,2 mg FeO pr 1.
Smörfel kunna ofta återföras till för hög järn- eller
manganhalt hos det använda V.
Genom reningsanordningar av olika slag är det
numera möjligt att avhjälpa de vanligast
förekommande felen hos dricksvattnet. Sålunda har man
konstruerat avhärdningsfiltra, vilka möjliggöra erhållande
av ett mjukt V., t. ex. för tvätt och för matning av
värme- och ångpannor. Den tvp av avhärdningsfiltra,
som kommit till största användningen vid mindre
anläggningar, t. ex. för lantgårdar, bygger på
basutbytesprincipen (se Basutbyte och Absorption). Det
kalk-och magnesiumhaltiga V. får passera ett filtrum,
bestående av natriumaluminiumsilikat, vilket är
speciellt preparerat så, att stor yta erhålles. Massan
benämnes permutit eller zeolit. Vid V:s passage
utbytas kalcium- och magnesiumjonerna mot de i filtret
förefintliga natriumjonerna, vilka komma att ingå i
V. i en mot de förstnämnda jonerna ekvivalent mängd.
Basutbvtet fortgår, så länge några natriumjoner
finnas kvar i filtret. Sedan kan filtret regenereras, vilket
tillgår på så sätt, att man låter en koksaltlösning
passera. Härvid förtränga de i koksaltet ingående
natriumjonerna filtrets kalcium och magnesiumjoner.
Sedan filtret blivit sköljt för bortskaffande av
överskottssaltet, är det ånyo färdigt för användning. —
Järn- och manganhaltigt V. kan renas genom
oxidation av de i V. lösta föreningarna. Detta sker i mindre
anläggningar genom att V. får passera ett filtrum
av brunsten. Att i mindre anläggningar nedbringa
bakteriehalten i ett V. ställer sig ganska dyrbart. I
större anläggningar kan det dock ske genom behandling
med klor, vilken tillsättes i överskott och sedan
från-filtreras med aktivt kol.
För större städer och samhällen har man alltmera
blivit nödsakad att vid sidan av grundvattnet tillgodo-
göra sig flod- och sjövatten för försörjningen med
dricksvatten. För att detta skall vara möjligt fordras
en omfattande reningsprocess för att nedbringa halten
av siam, lösta ämnen oc.h bakterier till ett tillräckligt
lågt värde. Y. G-n.
Vattcnavlcdniiiy, se Torrläggning.
Vattenbalans. Växten består till 70 à 90 % av vatten;
detta tages upp ur marken av rötterna och
bortgår från de i luft exponerade bladen genom
avdunstning, transpiration. Från rötterna till bladen går en
ständig ström av vatten, och ett livsvillkor för växten
är, att den kan upprätthålla en gynnsam V., vilket
innebär, att det från bladen bortgående vattnet
ersättes genom upptagning ur marken, så att växtens
vattenhalt ej sjunker. Transpirationen är en
avdunstning av vatten från det vattenbemängda bladet av
samma slag som den avdunstning, som äger rum från
fria vattenytor till luften. Då bladet förlorar vatten
genom transpiration, ersättes detta genom tillförsel
av vatten från stammen genom vedens kärl. Dessa
äro fina rörledningar, som upptill stå i förbindelse
med de vattenavgivande bladen och nedtill med de
vattenupptagande rötterna. De äro helt vattenfyllda,
och vattentransporten förmedlas således av
sammanhängande vattenpelare, som sträcka sig från roten till
bladen och som förskjutas uppåt; anordningen kan
liknas vid en sugpump, där sugkraften är
avdunstningen från bladen och pumpröret kärlen i veden.
Transpirationens storlek har t. ex. för en majsplanta
beräknats till c:a 150 kg vatten per vegetationsperiod
och för 1 ha bokskog till 3 600 ton per sommar. Att
sådana vattenmängder kunna pumpas upp till de
höjder det är fråga om i träd, förklaras med den
inre seghet vattnet har, som gör att de fina
vattenpelarna ej brista trots det enorma trycket i dem.
Då vattnet i rötterna suges upp i stammen, ersättes
förlusten genom upptagning ur marken. Drivkraften
härför är rotcellernas osmotiska sugkraft (se Osmotiskt
tryck). Om avdunstningen från bladen blir för stark
eller vattentillgången i marken är otillräcklig
(långvarig torka) förlorar växten mer vatten än den kan
ersätta; V. blir ogynnsam. Cellernas vattenhalt sjunker
därvid, deras väggtryck minskar och bladen förlora sin
fasthet; de sloka eller börja vissna. Lättast iakttages
detta på avskurna växtdelar eller snittblommor i
vatten, på vilka kärlen lätt bli tillstoppade, så att
vattentillförseln upphör, men varma soliga dagar med stark
avdunstning finner man detsamma på ömtåliga växter
även i det fria. Vid begynnande vissnande bromsas de
flesta livsprocesser i växten, men har vattenförlusten
ej gått för långt, repar sig växten åter om V. förbättras
genom ökad vattentillförsel eller minskad avdunstning.
Får emellertid vattenhalten i cellerna sjunka för långt,
skadas växten obotligt; den förtorkar och dör. —
1002
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
