Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vicker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vicker
Vickerhavre
ärter. Den odlas emellertid också, numera dock i
mycket ringa skala, tillsammans med råg. Luddvickern
övervintrar endast vid tidig sådd och sås därför om
den odlas tillsammans med vanlig höstråg, helst före
rågen. På grund av sin näringshalt ökar luddvickern
grönfodrets värde, men den ätes ej särskilt gärna av
kreaturen. Mest odlas den tillsammans med
midsommarråg (100 kg vicker + 80 kg råg) och skördas under
försommaren som grönfoder. Den kan även odlas
tillsammans med vårsäd, men lämnar då betydligt lägre
avkastning, eller sås i höstsäd på våren, då den
övervintrar. Vid odling till mogen skörd erhålles 800—-1000
kg/ha.
Fodervicker eller åkervicker (V. sativa L.), en
vek, saftig ört, med tämligen svag huvudrot, fyrkantig,
hårig stjälk, som förgrenas från basen, 5—7-pariga blad
med urnupna, spetsade småblad, tämligen små,
oskaftade blommor parvis i bladvecken, till färgen
rödvio-letta eller vita; baljor långa, smala, gulbruna, stundom
liksom ledade, oftast finludna, med 3—8 linsformade
— nästan kubiska frön av gulvit, gul, grå, röd, blåsvart
färg, oftast med oregelbunden teckning i mörkare färg.
Självbefruktning är regel, men korsbefruktning är
ganska vanlig. Som hemland för denna art angives
södra Europa och Mindre Asien. Den är dock ej känd
som vild, men den odlades av de äldsta europeiska
kulturfolken och torde ha kommit till Sverige
samtidigt med ärterna. Som stamform antages stundom
den även hos oss vildväxande sommarvickern (V.
angustifolia (L.) Reichard), vilken stundom uppställes
som underart till V. sativa.
Fodervickern är en med hänsyn till blomfärg,
fröfärg, tidighet m. fi. egenskaper mycket formrik art;
ur praktisk synpunkt skiljer man mellan gråvicker
med beska frön, och sötvicker, vars frön ej äro
beska. De viktigare sorterna äro:
Vanlig gråvicker eller småvicker, en sen,
mång-formig sort med gråbruna eller grågröna frön, mest
lämpad till grönfoder. Vanlig eller skotsk sötvicker,
mångformig, sen grönfoderväxt. Förädlad gråvicker,
Svalöv, något tidigare, frodigare och mera givande än
den vanliga gråvickern; mognar i mellersta Sverige.
Förädlad sötvicker, Svalöv, frodigare och något
tidigare än föregående, men ger något lägre kärnskörd.
Criewener-vicker,en tysk förädling avgråvickertyp.
Vitfröig vicker (ärtlins), en späd, lågvuxen form
med god avkastning av rundat fyrkantiga, ej beska
frön, som användas till människoföda; föga odlad i
Sverige.
Fodervickern odlas hos oss huvudsakligen
tillsammans med stråsäd och skördas då i allmänhet som
grönfoder. Enbart och till mogen skörd odlades den förr
betydligt mera än nu, såsom framgår av nedanstående
siffror:
1866—1870 11 400 ha 1921—1925 5 600 ha
1901—1905 10 300 » 1931—1935 4 300 »
1911—1915 8 500 » 1938 4 200 »
V. till mogen skörd förekommer huvudsakligen i
Skåne och Östergötland. Fodervickern trivs bäst i ett
ej alltför torrt klimat; den har väl så stora fordringar
på jorden som ärterna; för mogen skörd är den måttligt
fuktiga, kalkrika leran bäst, på sandjord går V. ej bra
till, men på mulljord kan den odlas till grönfoder.
Den ges lämpligen samma plats i växtföljden som
ärterna och gödslas på samma sätt som dessa; jorden bör
dock brukas omsorgsfullare och sådden verkställas
något senare. Utsädesmängden växlar mellan 140 och
220 kg/ha alltefter fröstorleken; radavstånd 15—20
cm, myllningsdjup 4—6 cm. Skörd och skördemetoder
som för ärter. Avkastningen uppgår i genomsnitt till
3 000—5 000 kg färskt grönfoder (= 800—1 500 kg
torrt hö) eller omkring 15 dt kärna och 30 dt halm
pr ha. Fröets 1000-kornvikt växlar mellan 50 och
175 g, och hektolitervikten är 75—85 kg. V:s värsta
parasit är randiga ärtviveln, därjämte angripes den av
jordloppor, bladlöss, vickerbladviveln samt mjöldagg.
Hos oss odlas fodervickern endast som vårsäd, i
sydligare länder även som höstsäd (f. biennis); man har
emellertid sökt att få fram en vinterform som
ersättning för luddvickern, vilken på grund av ofta
förekommande hårdskalighet kan uppträda som ogräs i
efterföljande grödor. För att nå detta mål har man i
Tyskland bl. a. försökt den s. k. ungerska V., V.
pannonica.
I detta sammanhang kunna vi också nämna den s. k.
bönvickern (Vicia narbonensis), som något påminner
om åkerbönan; den odlas i södra och mellersta Europa.
Klovicker* hör ej till vickerarterna.
Angående näringsvärde, se Trindsäd. H. O-d.
Vickerbladvivel (Phytonomus variabilis Herbst) kallas
en c:a 5 mm lång, rätt klumpigt byggd vivel med tydlig,
men kort och smal snabel. Den är gråbrun med ljusa
längsstrimmor och brett, mörkt ryggband (på halssköld
och täckvingar). Den c:a 8 mm långa larven är grön
med svart huvud. Den angriper blad och stjälkar på
vicker och lucern samt förpuppas inom glesmaskiga
kokonger på skottspetsarna. Pupporna kläckas på
eftersommaren, och de fullbildade övervintra. Vid
svårartad skadegörelse bör slåtter företagas. A. T.
Vickerlialm, se Halm.
Viekerliavre, en vanlig blandsäd av allt efter jordens
beskaffenhet växlande mängder av havre och vicker
(ofta 2/3 havre + 1/3 vicker). Eftersom vickern mycket
lätt lägger sig, om den odlas i renbestånd, blandar man
den gärna med någon stråstyv havresort, vilket även
medför vissa andra fördelar (se Blandsäd). Efter
tröskningen är det lätt att skilja vickern och havren åt.
H. O-d.
1014
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
