Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vide ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vide
Vinda
Vide, se Pil.
Videört, se Lysing.
Vikt. — 1. Om viktsenheter, se Mått och vikt. — 2.
Spannmåls- och frövarors vikt. Se Spannmålshandel
och Utsäde.
Viktoria, se Vagnar.
Vildiärg, se Färg. — teckning.
Vildkaprifol, se Kaprifolium.
Vild morot, se Morot.
Vildpersilja (Aethusa Cynapium), en ettårig ört av de
flockblomstrigas familj, är ett vanligt ogräs i
trädgårdar och ej sällan även i åkrar i södra och mellersta
Sverige. Den är mycket giftig, och en viss likhet med
persiljan gör, att den torde vara den högre växt hos oss
som oftast leder till farliga, ej sällan dödliga
förgiftningar. Den kan dock lätt igenkännas på frånvaron
av allmänt svepe och trebladigt, ensidigt nedåtriktat
enskilt. H. G. S.
Vildstam, en planta av äpple eller päron, uppkommen
genom frö. V. uppdragas i stora mängder i utlandet
samt försäljas till svenska trädskolor för användning
som underlag vid uppdragning av s. k. stamträd. I
enstaka fall kan en vildstam ge njutbara frukter, ett
förhållande som utnyttjas, då det gäller frambringande
av nya fruktsorter. G. C-r.
Vildsvin, se Svinraser.
Vildsvinsliknande lantsvin, se Svinraser.
Vildvin, till fam. Vitaceae hörande, vedartade
klängväxter, som fått stor användning i trädgårdarna till
beklädnad av verandor och murar samt för andra
prydnadsändamål. En art (Ampelopsis quinquefolia,
Partenocissus q.), jungfruvin, har stora femfingrade
blad, som få en vacker röd färg på hösten. Den
utvecklar klängen utan häftskivor och måste därför förses
med trådar mot vilka den kan växa upp. A. Engelmanni
med liknande blad har klängena försedda med
häftskivor, vilket möjliggör självklättring på murar. Den
har fått stor användning för plantering vid större
monumentala och även mindre byggnader av tegel.
Mot putsade väggar eller mot granitytor användes en
annan självklättrande art, A. Weitchii robusta, som har
flikade, mindre blad och något svagare växtsätt.
G. C-r.
Vilopcriod. En växts tillväxtperiod avlöses ofta av en
V. Lövträden fälla sina blad på hösten och stå kala
under vintern för att nästa vår utveckla nya blad.
Denna periodicitet är inte, som man skulle kunna tro,
beroende på yttre inflytande (årstiderna) utan på inre
egenskaper hos växten. Detta visar sig bl. a. däri, att
hos tropiska träd, som växa under ständigt gynnsamma
betingelser, en liknande periodicitet förekommer.
Man finner den även hos örterna; vitgröe (Poa annua)
genomlöper hela sin utveckling från frö till frö på endast
några veckor och oberoende av klimatet. Hos vinter-
annuella växter, av våra kulturväxter t. ex. vete och
råg, inträder V. under ett tidigt utvecklingsstadium.
Dessa växter måste emellertid utsättas för låg
temperatur under en period, då ingen tillväxt sker, för att efteråt
under normala väderleksbetingelser kunna fortsätta
sin utveckling. Även hos frön förekommer V., då fröet
ej kan gro; fröet måste eftermogna, innan groningen
kan börja. Hårdskaliga frön av vallbaljväxter befinna
sig i ett vilostadium. Även vegetativa
förökningsorgan t. ex. potatisknölar ha en viloperiod. Ew. Å.
Vinbär (Ribes) äro mycket härdiga och tacksamma
bärbuskar. Enligt senaste undersökningar härstamma de
nu odlade sorterna från ej mindre än tre vilda arter.
Storkultur av V. synes bli allt mindre lönande, enär
plockningskostnaden blir för hög med nuvarande
arbetslöner. I den egna trädgården böra dock några
vinbärsbuskar ej saknas. Till saft, gele och vin äro bären
ypperliga. Vid planteringen böra buskarna givas god
plats, då de breda ut sig mycket; 2x3 m verkar
mycket, men är ett ordinärt avstånd. När buskarna
blivit äldre, böra de gallras. Detta tillgår så, att några
av de äldsta grenarna skäras bort ända nedifrån marken.
Sådan föryngring företages vintertid och bör, tagen
med lämpa, ske varje år. Man bör även giva
bärbuskarna näring. Stallgödsel nedgrävd mellan buskarna under
senhösten samt en kompletterande kvävegiva strax
efter blomningen betalar sig bra. V. har hög halt av
C-vitamin — svarta V. något mer än röda V.
De bästa sorterna äro: vita, Vit holländsk; röda, Röd
holländsk; svarta, Boskoop jätte och Goliath. S. G-n.
Vinbärsbladlus, se Bladlöss.
Vinbärsøallkvalster, se Gallkvalster.
Vinbärsrost, se Rostsvampar.
Vinea, se Vintergröna.
Vinda (Convolvulus) är ett stort släkte av en efter
detsamma benämnd familj, hos oss representerad av två
arter, som äro fleråriga, slingrande örter med mer eller
mindre pillika blad och stora trattformiga blommor.
Den ena, åkervinda (C. arvensis), är ett i södra och
Vinda. (Åkervinda.)
1015
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
