Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ärftlighetslära ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ärftlighetslära
Ärftlighetslära
isogena populationer vidmakthållas endast under
endera av följande förutsättningar: 1. Hela
populatio-nen härstammar från en enda homozygot individ och
ali fortplantning sker genom självbefruktning. En
sådan population kallas en ren linje;. 2. Hela
populatio-nen härstammar från en enda individ (som må vara
heterozygot eller homozygot) och ali fortplantning är
könlös. En sådan population kallas en klon. En
vetesort, som växer på en åker, utgör ofta en ren linje
(eller åtminstone tillnärmelsevis en ren linje) och alla
äppleträd, som genom vegetativ fortplantning
härstamma från ett och samma utgångsträd (Åkerö,
Sävstaholm etc.), utgöra en klon. Isogena
populationer kunna icke tänkas förekomma bland
korsbe-fruktande individer, som icke kunna fortplantas
könlöst. De enda tillfällen, då man beträffande däggdjur
kan vara säker på, att två individer äro isogena,
utgöres av enäggstvillingpar. Enäggstvillingar äro sådana
tvillingar, som uppstått ur ett och samma befruktade
ägg, och de hava sålunda exakt samma uppsättning
av gener. Även beträffande en växtpopulation, om
vilken man från början vet att den utgör en ren linje,
och i vilken endast självbefruktning förekommer,
finnes bestämda möjligheter, att den så småningom
upphör att vara ren. Generna äro nämligen icke under
alla förhållanden oföränderliga. T. ex. kan hos både
djur och växter genen A plötsligt förändras så att
den blir genen a. Man kallar denna sorts förändring
mutation. Mutationer äro kända från de mest skilda
slag av organismer. Ofta ha de uppträtt spontant
utan att man kunnat ånge orsaken. På experimentell
väg ha mutationer framkallats genom häftiga ingrepp,
varibland röntgen och radiumbestrålningar,
temperaturchocker etc.
Inavel.
Om man bedriver en sådan avel, att besläktade
individer paras med varandra — släktskapsavel
—-ökas därigenom proportionen av antalet homozygoter
och minskas proportionen heterozygoter. Ju närmare
besläktade de parade individerna äro, desto starkare
blir ökningen av proportionen homozygoter. Det
effektivaste sättet till sådan ökning — varigenom
samtidigt möjligheterna till ärftlig variation minskas
—-blir därför att bedriva den högsta graden av
släktskapsavel, inavel, vilken hos tvåkönade utgöres av
självbefruktning och hos skildkönade av
broder-sys-ter-, fader-dotter-, eller moder-sonparning. I en
kors-befruktande population, där parningarna ske
slumpvis och oberoende av släktskap, komma däremot
proportionerna av homozygoter och heterozygoter att
förbli relativt oförändrade. I en sådan population
förekomma ofta många recessiva gener endast eller
huvudsakligen i heterozygot form. Börjar man med
inavel i denna population, klyva homozygota recessiver
ut och proportionen av dem kommer ofta att ökas.
Många av dessa recessiva gener, som förut blott
funnits i latent (heterozygot) form, verka nedsättande
på livskraften, och man erhåller, vad som kallas
inavelsdegeneration eller inavelsdepression. Paras
däremot individer, som ha minsta möjliga grad av
inbördes släktskap, utavel, erhålles stor proportion av
heterozygoter, och detta ger i många fall upphov till
särskilt kraftiga och produktiva individer. Man talar
då om heterosis.
Om i en svart nötkreatursras, BB, någon gång ett
djur parats med ett rött djur, bb, har detta till följd
att i efterkommande generationer bland de svarta
djuren, förutom homozygoterna BB även ett antal
heterozygoter Bb kunna förekomma. Om händelsevis
två sådana heterozygoter paras, kunna röda, bb,
klyva ut. Då detta sker, talar man om bakslag eller
atavism. Genom att underlåta att använda dessa röda
djur i aveln bedriver man urval eller selektion mot
rött och för svart. Paras svarta och röda djur får
man i Fa (se ovan) 25 % BB, 50 % Bb, 25 % bb
(varav endast den senaste gruppen äro röda djur).
I denna F2-population finnes lika många gener B som
b. Man säger att genfrekvensen av både B och b är ]/2.
Uteslutas vid parningarna inom F, alla’ röda, kommer
i F2 frekvensen av B att bli 2/3 och av b y3 samt
proportionerna av zygoterna: 44,4 % BB, 44,4 % Bb,
11,1 % bb. I F3 får man genfrekvenserna för B 3/4
och för b 1Jl samt zygotproportionerna 56,3 % BB,
37,5 % Bb, 6,2 % bb. Proportionerna av bb minskar
vid fortsatt selektion mot rött, så att den i
generationerna F6—F10 blir resp. (i %) 4,0, 2,8, 2,0, 1,6,
1,2, 1,0. Selektionen mot en recessiv minskar således
förekomsten av de recessiva homozygoterna, men
effekten av selektionen blir mindre ju längre man redan
hunnit i utrotandet av egenskapen i fråga. Ali
selektion verkar uppenbarligen endast mot gener; med andra
ord blir selektion mot egenskaper, vars variationer
endast äro av icke-ärftlig natur (miljöpåverkning),
resultatlös. Selektion inom rena linjer är sålunda även
utan effekt.
Kromosomerna som arvsbärare.
Redan under Ä:s tidigaste skede började man
försöka utröna, var i kroppen genernas materiella
grundval stod att finna. Genernas existens kunde bsvisas
genom deras iakttagbara effekt: de måste därför vara
av någon materiell natur och belägna någonstans i
kroppscellerna. Man vet numera, att deras plats är i
kromosomerna, vilka kunna ses när en cell* är stadd
i delning. En väsentlig del av den nyare genetiken
utgöres av jämförande kromosomforskning och
forskning med hjälp av korsningar. Man kallar denna
vetenskapsgren för cytogenetik. Kromosomerna, som
hos varje djur och växtslag finnas i ett bestämt antal
1073
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
