Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 7 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Husdjurs och odlade växters härkomst - Husdjurens härkomst och utveckling

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ända in i nyare tiden och anses kvarleva i sydöstra Europas steppboskap
och norra Europas behornade boskap.

I Skandinavien och England funna benlämningar av en grovvuxen
boskap, som till skillnad från den förra hade över ögonen bred, välvd panna
och något plattade, utåt-nedåt böjda horn med uppböjd spets, har betecknats
som bredpannig boskap, B. t. frontosus (fig. 5), och ansetts fortleva i de
storvuxna brokiga alpraserna.

Fig. 6. Obehornad boskap enligt Arenander.

Hornlös boskap finnes avbildad på gamla egyptiska minnesmärken och
omtalas av gamla tidens grekiska författare såsom förefintlig hos folken
kring Svarta havet. Skallar av dylik boskap ha också påträffats i en
egyptisk grav från 2150 år f. Kr., i stenålderslager av ett
schweiziskt pålbyggnadsfynd och i gamla boplatser
(Terpen) i Holland. Typen har uppställts som egen art,
B. akeratos (fig. 6), vilken t. o. m. förmodats vara Europas
ursprungliga boskap.[1] Nehring antager dock, att alla
dessa raser tillhöra uroxboskapen, varav de övriga skulle
vara genom domesticeringen förändrade former.

Zebu-boskap, B. indicus, även kallad puckeloxen på
grund av sin puckelartat upphöjda manke, har från äldsta
tid funnits i södra Asien, varifrån han spritt sig till
angränsande länder, och tros härstamma från den å
Sundaöarna viltlevande banteng, B. sondaicus. Det har
ifrågasatts, att den givit upphov till den ovan nämnda
torvboskapen.

BUFFELN, B. bubalus, har redan i förhistorisk tid
varit husdjur i södra och sydöstra Asien och infördes i
historisk tid till Europa, först till nedre Donauländerna
och därifrån av Longobarderna till Italien.

FÅR. Det tama fårets många former, vilka pläga sammanfattas under
namnet Ovis aries L., anses härstamma från flera olika vilda stamformer.

De äldsta europeiska lämningarna av får, påträffade i diluviala
jordlager och i sydeuropeiska stenåldersgrottor, synas överensstämma med den
i Medelhavsländerna hemmahörande, ännu på Sardinien kvarlevande
mufflon, O. musimon. Från detsamma anses det lilla kortsvansade
nordiska fåret härstamma.

I mellersta Europa uppträda tama får först under den yngre stenåldern,
men då ännu tämligen sparsamt, ett tecken till att de folk, som höllo dem,
ej voro nomader, vilka vanligen hava större hjordar. I bronsåldersfynd
äro de däremot talrikare. Dessa får, varav lämningar funnits såväl i
alptrakternas pålbyggnadslager som i grottfynd och i de boplatser i
Nordsjötrakterna, vilka kallas terpen, voro små, med getliknande skalle och horn
samt lång svans. Denna typ, som betecknats som torvfår, O. aries palustris
och anses kvarleva i Schweiz’ Bündner-ras, skulle enligt Keller ha
uppstått genom korsning mellan en europeisk ras och det afrikanska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>