Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Husdjurs och odlade växters härkomst - Husdjurens härkomst och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
manfåret, vilket senare man trott vissa bilder i franska stenåldersgrottor
föreställa, ett antagande som dock synes föga troligt.
I från bronsåldern härrörande pålbyggnadslager i mellersta Europa
uppträder utan alla övergångar från det föregående en storvuxen, hornlös ras,
som kallats bronsfår, O. aries Studeri, från vilket det nordeuropeiska
marskfåret möjligen härstammar.
Mer sällsynt hava även påträffats lämningar av ett om merinofåren
erinrande slag med grova horn, vilket romarne senare införde till
Germanien i större antal. Denna ras liksom Sydeuropas Bergamofår och norra
Europas langsvansade lantfår har Keller velat föra tillbaka till västra
Asiens ännu vilt förekommande arkal-får, O. Arkal. I detta ser han
även stamformen till såväl de får, som finnas återgivna på assyriska
skulpturer (fig. 21) och antagligen voro husdjur hos de västasiatiska kulturfolken,
som också till de i Asien mycket spridda fettsvans- och fettstuss-fåren, O.
steatopyga och platyura, vilka tillhöra Västasiens stepper och höllos som
tamdjur i det gamla Egypten liksom enligt Herodotos hos araberna. Denna
ras skulle således enligt Keller hava givit upphov till flertalet av nutidens
fårraser, men den storvuxna asiatiska argali, O. Argali, vilken tidigare trotts
vara de europeiska fårens stamform, blott till Asiens övriga storvuxna fårslag.
Nordafrikas manfår, O. tragelephas (fig. 15), anses vara stamformen till
det gamla Egyptens får och några nutida afrikanska slag samt skulle, såsom
nyss antytts, möjligen ha ingått i det europeiska torvfåret.
GETTER. Även av den tama geten, Capra hircus, finnes ett flertal raser,
vilka antagas hava uppkommit av olika vilda arter.
I Europa ha de äldsta lämningarna av getter påträffats i yngre
stenålderslager i de schweiziska pålbyggnaderna. Liksom pålbyggnadsfolkets
övriga husdjur var deras get, kallad torvgeten, C. hircus palustris,
småvuxen, med svärdformiga horn, och synes närmast hava liknat mellersta
och norra Europas nutida småvuxna getslag, av vilka de brungrå
stenbockliknande anses utgöra den ålderdomligaste formen. Av ett mer storvuxet
slag ha ben påträffats i lämningar från den yngre stenålderns senare del
och från kopparåldern norr om alperna och i Medelhavsländerna. Denna
s. k. kopparget anses överensstämma med getbilderna på gammalgrekiska
och romerska mynt, och skall under romaretiden hava allt mer talrikt
spritts från Medelhavsländerna till trakterna norr om alperna.
De europeiska getraserna ha i allmänhet ansetts härstamma från den i
Kaukasusländerna och främre Asien vilt förekommande bezoargeten,
C. œgagrus, vilken även stenålderslämningar i södra Frankrike trotts
tillhöra. Emellertid har Augst[1] påpekat, att hos europeiska getter finnas 2 i
avseende på hornformen olika typer: med svärdformiga, ej vridna horn,
f. ensicornis, och med snäckformigt vridna, f. strepsicornis, i båda formerna
med utåtböjda spetsar, under det att bezoargetens äro fullt parallella. Då
båda de nämnda formerna gå tillbaka till istiden och finnas, de förra hos
skandinaviska och tyska raser, de med snäckformiga horn hos
mellaneuropas och Medelhavsländernas raser, anser han dem tillhöra
ursprungligen skilda raser, den förra germanernas, den senare kelternas get.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
