Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Husdjurs och odlade växters härkomst - De viktigaste odlade växternas härstamning och tidigare odling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avfalla, som odlad i blandning med baljväxter till kreatursfoder. Äldre
latinska författare (Varro, Cato) omtala ej havre eller blott som ogräs, men
senare synes den enligt Columella hava varit en vanlig foderväxt, varav
kärnan användes även till medicinskt bruk.
I länderna norr om alperna har havre påträffats i fornfynd först från
brons- eller järnåldern, men på Plinii tid var havregröt en vanlig
folkföda hos germanerna.
De vanliga havresorterna, som plägat uppdelas i risp- och plymhavre,
anses ha uppkommit av den’ vildväxande flyghavren, A. fatua. Plymhavre
synes vara en senare form, omtalad först i Buxbaums Aufzählung der
Pflanzen der Gegend von Halle (1721). Till samma stamform föres även
den i Kina allmänt odlade skallösa havren, A. nuda, som först omtalas av
Lobel och Dodoens i 16:e århundradet.
Purrhavre, A. strigosa, och korthavre, A. brevis härledas från de vid
Medelhavets och Atlantens kuster vildväxande A. barbafa. Havren i
Medelhavsländerna anses vara en särskild form, A. byzantina, uppkommen av den i
dessa trakter vildväxande A. sterilis.
HIRS hör jämte vete och korn till de äldsta sädesslagen hos de mest skilda
folk. Då frukterna av de olika arter, som betecknas med detta namn, äro
varandra så snarlika, att arten av de funna lämningarna av hirs ofta ej säkert
kunnat bestämmas, och den ej heller tydligt angives i äldre skriftliga
meddelanden om odling av hirs, råder någon ovisshet i detta avseende.
I de schweiziska pålbyggnaderna har man funnit hirskorn av såväl
vipphirs, Panicum miliaccum, som kolvhirs, P. italicum; i de norditalienska
pålbyggnaderna liksom i skandinaviska fynd från den yngre stenåldern
endast av den förra arten. Hirs synes enligt uppgifter hos äldre
författare hava varit i odling hos alla av dem omtalade folk i Asien, från Kina
till Mindre Asien, Mesopotamien och Syrien, i Egypten, länderna kring
Svarta havet och nedre Donau, Grekland, Italien, Gallien, Iberiska halvön
och Britannien. Mest synes vipphirs hava varit odlad men antagligen även
kolvhirs.
Den vilda stamformen till den förra arten är ej känd; kolvhirs anses
härstamma från Panicum viride, vilken förekommer som ogräs vida kring i
Asien, Europa och Asien, dock ej i Ostindien, varifrån Linné uppgiver
kolvhirs härstamma. Arten anses hava tagits i odling i förhistorisk tid i
östra Asien och Ostindien och odlingen därifrån hava spritts över
Svartahavstrakterna till Europa.
Även morhirs (sorgho, durrah), Sorghum vulgare, som i nutiden odlas
huvudsakligen i Afrika, Ostindien och Kina, men även något i Europa,
anses redan i gammal tid ha odlats i dessa länder och Egypten och vara den
av Plinius[1] omtalade 6 fot höga hirs, som under hans tid skall hava införts
från Indien, liksom den av Hesekiel (IV:9) omtalade hirsen (dochan). Det
har dock framhållits, att möjligen härmed avsetts negerhirs, Pennisetum
spicatum eller sockerhirs, Andropogon saccharatum, om vilka båda arters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
