Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Husdjurs och odlade växters härkomst - De viktigaste odlade växternas härstamning och tidigare odling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och phaseolus. I senare tid har den uppfattningen gjorts gällande, att denna
art likaväl som rosenbönan, Ph. multiflorus, är kommen från den nya
världen och införd till Europa först under den nyare tiden.
ÅKERBÖNAN, Faba vulgaris, uppgives hava anträffats vildväxande söder
om Kaspiska havet och norra Afrika. Frön av densamma ha funnits i sten-
och bronsålderslämningar i Schweiz, Ungern, Italien, Spanien och Mindre
Asien. Arten odlades i äldsta tid i Syrien, Arabien, Egypten, Grekland, Italien,
Gallien (där den enligt Plinius var vardagsmat).
LUPINER härstamma från Orienten (enligt De Candolle) eller även
från Medelhavsländerna. Greker och romare odlade allmänt lupiner
(antagligen både L. albus och L. hirsutus) såväl till grönfoder och gröngödsling som
fröna till människo- och djurföda. Den gula lupinen, L. luteus, synes hava
kommit i odling senare.
SOJABÖNAN, Glycine hispida, är inhemsk i Ostasien, där den sedan
gammalt varit en viktig kulturväxt.
BOVETE, såväl vanligt, Fagopyrum esculentum, som det tatariska, F.
emarginatum, härstamma från Sibirien och Ostasien. Den förra arten anses
hava införts till Europa senast på 1500-talet, dels över Turkiet, dels över
Nordafrika och Spanien, varom dess benämningar i olika språk (frumentum
turchicum, grano sarraceno, blé sarrasin, Heidekorn och det finska tattari)
erinra. Det tatariska bovetet infördes på 1700-talet över Ryssland, men har
aldrig fått någon avsevärd spridning i Europa.
SOCKERRÖR, Saccharum officinarum, antages härstamma från sydöstra
Asien. Herodotos omtalar saccharum såsom växande i Indien, men det
är ovisst, om därmed syftades på sockerröret. Enligt sägnen skall det hava
blivit bekant för Europa genom Alexander den stores indiska tåg (326 f. Kr.)
och hava införts till Kina i 3:e århundradet e. Kr. Araberna förde odlingen
först till Egypten och sedan vidare till Sicilien och södra Spanien, där
odlingen hade stor betydelse ända tills konkurrensen från de amerikanska
kolonierna gjorde odlingen mindre lönande.
LIN. Alla indoeuropeiska språk hava ordet lin eller härledningar därav,
vilket tyder på, att växten eller spånadsämnet var känt för dem före dessa
folks åtskiljande. Då germanska och skandinaviska språk hava även andra
ord för lin, nämligen flachs (flax), hör (hoar) och tone (gotiska), så har
man gissat, att dessa äro ord bevarade från äldre språk, brukade före
germanernas spridning i Europa. Finnarna hava sina särskilda ord för lin
(peilana, aiwina), vilket anses som bevis för att de kände linet före sin
beröring med sina indoeuropeiska grannar.
Allt detta tyder på lins urgamla odling hos de olika kulturfolken. Fynd
av linfrö ha också gjorts i fornfynd i Egypten från 13:e—14:e århundradet
f. Kr. och i schweiziska och italienska pålbyggnader. I Kina anses lin hava
införts i senare tid.
De i de egyptiska fornfynden påträffade linfröna synas hava tillhört den
i nutiden vanliga, odlade arten, Linum usitatissimum, men de schweiziska
och italienska fynden den i Medelhavsländerna vildväxande L.
angustifolium. Det vanliga linet är ej känt i säkert vilt tillstånd, men då endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
