Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Ost-Asien - Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(618—960 e. Kr.), vilkens regeringstid bildade Kinas andra stora blomstringsperiod.
En livlig förbindelse uppstod ej blott med grannländerna, i vilka
den kinesiska kulturen blev rådande, utan även med Indien och Västerlandet.
Välståndet medförde en överdriven lyx och förfining (de långa naglarna och
sammanpressningen av kvinnornas fötter som tecken, att personen icke
arbetade!), den egendomliga i små detaljer hållna trädgårdsstilen uppkom,
odlingen och bruket av te fick stor utbredning. Jorden började åter samlas i rika
personers ägo. Detta framkallade emellertid en reaktion. I nionde århundradet
förklarades all jord vara kejsarens egendom, som blott var upplåten
till brukning utan rätt till avyttring. Jordinnehavet borde motsvara en
familjs behov och ej överskrida 1 tsin (omkr. 6 hektar), och ingen fick hava
mer än 8 trälar. Av den oupptagna jorden skedde utdelning till därtill
berättigade. Dessa bestämmelser kunde visserligen ej hållas vid makt, men från
denna tid är småbruket förhärskande i slättlandet, där reformen hunnit att
genomföras fullständigt, under det att stora jordbesittningar alltjämt funnits
i bergstrakterna.
Åter började emellertid egendomarna att samlas i rikes och mäktiges
händer och bönderna råka i svårt betryck. Detta framkallade under 11:e
århundradet ett försök med kommunism. Efter heta politiska strider infördes
en ny författning, enligt vilken all personlig egendom avskaffades, arbete
och uppehälle tillförsäkrades alla, staten skulle driva all industri och
utdela jord och utsäde till jordbrukarna och bestämma vad som skulle odlas
å fälten, för att sålunda kunna reglera produktionen efter behovet. Efter
skörden skulle lantmännen återbetala det mottagna utsädesförskottet. Denna
anordning höll emellertid ej de löften, dess förfäktare förespeglat folket,
utan detta råkade i än svårare elände än förut, och efter 15 år övergavs det
kommunistiska experimentet. Det förnyades åter men de hatade socialistiska
ledarna förjagades ur riket, och allt återgick till det gamla.[1]
Infall av barbariska horder medförde upprepade avbrott i den fredliga
utvecklingen, och på 1200-talet underlade sig Djingis-Kahns sonson
Kublai landet. Erövrarna assimilerades emellertid med de i bildning
överlägsna besegrade, och under den främmande Yuen-dynastien inträdde en
ny blomstring, under vilken uppstod en livlig förbindelse med västerlandet.
Då främlingsväldet störtats, inträdde under den nationella Ming-dynastien
en stark reaktion mot denna förbindelse, och Kina slöt sig mot främmande
inflytelse. Den nationella kulturen uppblomstrade väl, men på det andliga
såväl som de materiella områdena stelnade allt i de hävdvunna formerna,
och häri inträdde ingen ändring, sedan mandschuerna år 1644 gjort sig till
herrar i landet. Även jordbruket har intill senaste tid fortgått i sina gamla
former.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
