Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lantbrukets utveckling i skilda länder
- I. Forntiden och den gamla tiden
- De semitiska folken
- Babylonien. Kaldéen, Assyrien
- Syrien och Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fåren (fig. 21) tillhörde det
fettsvansade slaget, getterna
(enligt Keller) skruvgetens
formkrets (fig. 22), svinen den
indiska typen.
 |
| Fig. 22. Assyriska getter. |
Av fjäderfä höllos massvis
duvor (helgade åt gudinnan Istar),
samt även höns och åtminstone
i det nybabyloniska riket ankor
och gäss.
Hundar hade hos assyrierna
stor användning vid jakten.
Gamla skulpturverk visa ofta
en grovt byggd, långhårig, hängörad dogg, på minnesmärken i Ninive från
omkring år 700 f. Kr. även en mindre, korthårig, vinthundliknande ras.
SYRIEN OCH PALESTINA.
På grund av dessa länders läge mellan de två gamla kulturlanden
Mesopotamien och Egypten kunna svårligen de folk, som bebodde dem, hava förblivit
oberörda av deras höga kultur. Närmare historiska underrättelser om
lantmannaförhållandena i äldsta tid ha dock bevarats för endast ett av dessa
folk, israeliterna, men allt talar för att dessa förhållanden voro rätt lika hos
grannfolken, som levde under likartade yttre naturliga förutsättningar.
Redan bibelns ord »Noah vardt en åkermän» vittna om att israeliterna
redan före sin invandring i Kanaans land idkade åkerbruk, men tillika visar
berättelsen om invandringen, att herdelivet ännu var förhärskande.
Åkerbruket blev dock småningom huvudnäringen för folket i det fruktbara landet
kring Jordan och i de dalar, som genomsätta det högre liggande landet, där
boskapsskötsel med betande hjordar fortfor att vara huvudsaken i
lanthushållningen.
Antagligen var jorden ursprungligen folkets gemensamma egendom, och
i esseernas samfund rådde egendomsgemenskap ännu på Kristi tid, men
eljes var jorden vid den historiska tidens början enskild egendom eller
snarare stammens, utskiftad till dennas medlemmar. Till stor del tillhörde den
konungen och även templen ägde jordegendom, tack vare fromma gåvor.
Med 7 sjuårsperioders utgång, d. v. s. vart 50:e år, då det var klang-
eller jubelår,[1] återgick all avyttrad jord till ägaren, med undantag dock för
till templet skänkt jord, för vilken lösen skulle givas, och vilken tillföll
templet, om den ej löstes. Bördsrätt gällde, så att arvejord ej fick säljas utan att
först hava tillbjudits släkten, inom vilken den nästskylde ägde företrädesrätt
till köpet.
Emellertid iakttogos bestämmelserna om jordegendomens återgång vid
klangåret ej strängt, utan jorden samlades på de rikes händer,[2] en utveckling,
[1] III Moseb. XXV, XXVII.
[2] Es. V. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lanthist/0050.html
