Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - De semitiska folken - Syrien och Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som dock avbröts, då babylonierna erövrade landet och bortförde framför
allt de mer bemärkta judarna i fångenskap.
Jordbruket sköttes med såväl fria arbetare som trälar. De israelitiska
trälarna kunde friköpas och blevo fria efter 7 år. Varje jubelår frigåvos alla
trälar.[1]
I det torra delvis steppartade högre landet användes konstbevattning från
vattendrag och uppdämda reservoirer, delvis genom att på samma sätt
som i grannländerna upplyfta vattnet i högre liggande kanaler. Rätten till
användning av vattnet var noga reglerad. På sluttningarna uppfördes
terrasser för odling framför allt av vin.
Låglandet, där tillräcklig fuktighet ständigt fanns, var mycket bördigt.
Gödsling förekom föga, såsom var och ännu är vanligt i orienten. Spillning
omtalas i bibeln snarast som uttryck för något orent men ej som gödsel.
Dock förekomma i Talmud uppgifter om att spillningen samlades i
gödselstäder, dit även aska, blod, vindrägg m. fl. gödslande avfallsämnen fördes.
Även omtalas fällning av får och getter på åkern för dennas gödsling.
Bränning användes vid nyodling för att öka jordens bördighet.
Åkern bearbetades genom upprepade plöjningar, först under den torra
sommaren grunt för ogräsets bekämpande, sedan vid regntidens början djupt,
därefter för jordens luckring med ett litet skär på plogen, varvid samtidigt
utsädet nedfördes i fåran genom ett på plogen sittande rör (jfr sid. 41), samt
slutligen kördes ännu en gång för att mylla utsädet och upptaga vattenfåror.
En flitig bearbetning ansågs höra till ett väl skött jordbruk. Där man ej
kunde plöja, såsom på terrasser och i vingårdar, användes en klohacka eller
en hacka med blad åt ena och en pik åt andra sidan.
Plogen, eller rättare årdret, hade, såsom ännu brukas i dessa trakter, en
vågrät sula, vars spets kläddes med olika skär för olika arbeten, samt en ås,
som bar en ristkniv.[2] Även synes 1 eller 2 vändskivor hava förekommit.
Plogen förspändes med 2 oxar eller åsnor — par av oxe och åsna
betraktades som synd[3] — med parok, vilket fasthölls genom en töm kring djurens
hals och mitt på bar en ring, i vilken dragstången inträddes.
Åkern skulle enligt lagen[4] bära 6 år men vila det 7:e, liksom under
jubelår. Dock förekom även tvåskiftesbruk liksom också flerårigt träde.
De »fem sädesslagen», som kollektivt omtalas, voro vete, korn, spelt,
Aegilops och havre. Med spelt avses antagligen tvakornvete, som ju var
allmänt odlat i grannländerna.[5] Vad Aegilops beteckna!, är ovisst. Därjämte
odlades hirs, antagligen vanlig vipphirs (sid. 15), möjligen även durra, samt
åkerbönor, ärter, de högt skattade linserna och »egyptiska bönor» (se sid.
36). Ris odlades i Syrien,[6] lin endast i bergstrakterna. Sesam odlades till
oljeberedning.[7] Varje sädesslag borde sås för sig, biandsådd var synd.[8]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
