Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 61 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Jorden delades mellan de olika stammarna och släkterna, varvid varje
familj hade rätt till 2 plogland, vilka lotter utmättes i rektangulära stycken
av lantmätare. Etruskernas lantmäteri omtalas som mönster för romarna.

Denna styckning av jorden genomfördes dock hlott på slätterna, och i
kuperade trakter funnos större jordegendomar tillhörande rika familjer, vilka
skötte sin jord med trälar under hefäl av fogdar. Ansenliga områden
bibehöllos som samhällets och templens egendom och
utlämnades till brukning mot avgäld i produkter eller i
hälftenbruk.

Fig. 30. Syditalienskt handårder.

I Calabrien och Sicilien hade grekiska kolonier
anlagts redan före Roms grundläggning och hade ett
blomstrande jordbruk. Sicilien hade redan i de
homeriska sångerna prisats för sin fruktbarhet, sina rika
skördar av vete, korn och druvor, sina getter och får,
av vars mjölk ost bereddes, och sina »bredpanniga» oxar.[1] Sicilien var
också senare en av Roms förnämsta kornbodar, rikt även på hästar, boskap,
honung och saffran. Det berättas, att Dionysius använde 6,000 par
oxar vid byggandet av Syracusa[2] och att templet i Eogione hade 3,000 kor
och 512 tjurar.[3]

Då romerska staten bildades och vidgade sina gränser över halvön, hade
den sålunda på båda sidor grannfolk med för den tiden högt stående
jordbruk, och dessa liksom grekerna blevo romarnas läromästare i denna näring.

Även hos dem var lantbruket i äldre tid alla medborgares huvudförvärv
och åtnjöt stort anseende. »I äldre tider gällde så stort jordstycke, som man
kunde plöja på en dag som den största belöning för fältherrar och tappra
medborgare. Man ansåg sig ej kunna giva en man större beröm, än att han
var en god bonde. Rik (locuples) betydde den som har fullt upp av jord,
och penningar (pecunia) kommer av boskap (pecus). Lanttribus, som
utgjordes av jordägare, voro de mest ansedda, och att överflyttas till
stadstribus betraktades som en skymf.»[4] Roms stora män (Lucius
Qvinctius Cincinnatus, Marcus Porcius Cato m. fl.) kallades
från plogen till befälhavare och till statens högsta ämbeten och återgingo
åter till att bruka sin lilla lantgård.

Jordbrukets stora anseende och betydelse visas ock av deras talrika
företrädare i gudaskaran: Ceres sädesodlingens gudinna, Saturnus såddens samt
frukt- och vinodlingens gud, Flora blomstergudinnan, Vertumnus
skördeguden, Pomona fruktodlingens gudinna, Robigo rostguden, vars skydd mot
rostskada på säd anropades vid robigalia, den 25 april. Man åkallade gudar
och skyddsandar sådana som Seia för utsädet, Occator för dess nedharvning,
Messor för sädesskörd, Conditor för dess bärgning.
Jordbruksgudomligheternas tjänst sköttes av ett prästerskap, kallat agrorum sacerdotes eller
fratres arvales, instiftat av Romulus.[5]

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>