Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magasinet, som borde ligga fritt, byggdes av trä på stolpar eller med 3
fot tjocka tegelmurar. Det var alltid utan fönsteröppningar. Golvet gjordes
ogenomträngligt för råttor, av tegelsten eller av murbruk, och väggarna
dränktes med oljevatten för att fördriva insekter. Säden förvarades även i
underjordiska rum enligt bruket i Nordafrika och Spanien.[1]
GÅRDSFOLKET, familia, vid en herrgård, utgjordes av fria tjänare och
i senare tid huvudsakligen trälar. Mellan dem voro arbetena noga fördelade.
I spetsen för förvaltningen stod en fogde, villicus, och för de husliga
sysslorna samt djurens vård en villica, vanligen hans hustru. Vidare omtalas
fogdens biträde, procurator; bokförare, actor; magasinsbokhållare,
dispensator; atriensis, som hade tillsyn över renhållning och inventarier;
fördräng, monitor; cellarius och custos torcularium, vilka hade tillsyn, den
senare över vinkällaren, den förra över övriga förråd; trälarnas fångvaktare,
ergastularius; portvakten, janitor, som var fastkedjad vid portstugan; politor,
som hade tillsyn över fältens puts och över skörden; samt bland de gemene
slavarna mediastini: plogkarlar, aratores; körkarlar, jugarii, såningsman,
harvare, hackare, lukare, skördemän, tröskare, vannare, vingårdsmän,
olivskötare, frukt- och köksträdgårdsmästare, trädbeskärare, hamlare (som
skördade lövfoder), skogvaktare, jägare, herdar, stalldrängar,
fjäderfäskötare, godare och biskötare. Denna specifikation ger ett begrepp om
lanthushållningens mångfaldighet. Trälarna betraktades som gårdsinventarium,
utan några mänskliga rättigheter och behandlades utan annan hänsyn än
till ägarens fördel. Således borde till fogde väljas en stark, flitig och
noggrann man och till hans hustru en kvinna med samma egenskaper, ej så
ful, att hon gjorde hemmet motbjudande för mannen, men ej heller så
vacker, att han lockades från arbetet.[2] En klok godsägare borde sälja
trälarna, innan de blevo orkeslösa. Han borde ej hålla flera, än som ständigt
behövdes för de löpande arbetena, om han kunde erhålla löst lejfolk under
brådskande arbetstid. Trälarna instängdes över natten i fängelset. Under
kejsartiden mildrades trälarnas behandling, och det blev vanligt att utlämna
gårdar till sådana som livegna, vid gården bunda landbönder (coloni glebœ
adscripti). De fingo rätt att friköpa sig eller frigåvos, vanligen efter 30 års
tjänst, och kunde sedan som arrendatorer få jord till brukning för egen
räkning (sid. 64).
Om arbetsåtgången vid jordbruket lämnar Columella noggranna
uppgifter. Således angavs vete kräva för plöjning 4, harvning 1, två hackningar
3, ogräsrensning 1 och skörd l1/2, tillsamman 101/2 dagsverke per plogland,
och övriga sädesslag 1—2 dagsverken mindre för plöjning och för häckning.
I medeltal räckte 2 oxspann, 2 körkarlar och 6 andra arbetare för en gård
om 200 plogland (50 hektar), om jorden var fri från träd.
JORDENS FRUKTBARHET fäste den romerska jordbrukaren stor
uppmärksamhet vid såväl för jordens värdering, som för dess användning för
olika växter.[3] Härvid tog han i betraktande såväl jordens läge som dess
beskaffenhet. Den öppet liggande jorden på kullarnas sluttningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
