Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värderades således högre än den fuktigt belägna: den förra användes helst för
fordrande växter såsom vete och oliver, den senare för rovor, hirs och pilodling.
Rödjord, grusig, sandig och styv jord ansågs dålig, kritjord (märgel) var
mindre god till följd av sin brännande beskaffenhet. Jordens fetma visade
sig genom vidhäftning vid redskapen och att den efter grävning tog stort
rum. Jordens fruktbarhet bedömdes också eller den vilda växtlighetens art:
sommarhyll, slån, björnbär, sommarek och apel ansågos som tecken på
god jord.
Även smaken hos i vatten utrörd jord begagnades för jordens bedömande:
en mild smak angav god, en salt och bitter dålig beskaffenhet, som kunde
avhjälpas genom avdikning och gödsling med duvgödsel. Enligt den gängse
uppfattningen tröttades jorden genom fortsatt odling. Härmed förhåller sig
enligt Columella (II, III) så, att den fruktbarhet, som samlats i oodlad
jord genom lövfall och gräs, förtäres genom den jäsning, som jordens
plöjning och luckring medför samt genom grödornas tillväxt. Han bekräftar
också den allmänna erfarenheten, att olika växter matta jorden olika;
baljväxterna, med undantag möjligen för åkerbönor, snarare gödsla än suga
jorden. »Jorden brännes av linet och havren, så ock av sömngivande
vallmon» (Vergilius). Även kikärt och linser ansågos »brännande».[1]
GÖDSLINGEN var föremål för stor uppmärksamhet.[2] Kreatursgödseln
borde blandas med strö i stallarna, uttagas på hösten och uppläggas i en
gödselstad med skålformig, tät botten, i en hög, som genom omgivande flätverk,
löv och halm borde skyddas för solen. Där borde den ligga, tills den
multnat och ogräsfröet dödats, men ej alltför länge, ty gödselns kraft avtager
småningom. Helst borde två gödselstäder finnas, så att den äldre gödseln
kunde hållas skild från den färska (Varro). Högst skattades duv- och
hönsgödsel, därefter människospillning, som dock borde blandas med sopor
för att ej verka brännande, så get-, får-, nötkreaturs- och sämst svin- och
hästspillning. Ank- och gåsgödsel ansågs t. o. m. skadlig.
Människourin ansågs som en drivande gödsel, vilken efter bevattning av
fruktträd och vinrankor ökade skörden och gav frukten god lukt och smak.
men kreatursurin användes ej. Den borde avledas ur stallarna, så att den
ej skadade djurens klövar och hovar.
Gödseln borde utforslas kort före sådden, i nedan, och genast nedmyllas,
helst då den befruktande västanvinden blåste.[3] Fågel- och getgödsel spreds
i pulverform efter sådden och myllades vid jordens häckning. På ängarna
borde gödseln utföras färsk, medan däri befintliga frön ännu vore grobara,
helst i februari och i ny, för att fröna skulle gro bra. Gödslingen borde helst
ske med smärre mängd men ofta; som lämplig mängd på åker ansågs 12—24
korgar om 8 modii (à 83/4 l.) per plogland, motsvarande 4,2—8,4 hl. per ha.
Gödslingen borde avpassas efter grödan: rovor och hirs borde alltid sås
på nygödslad jord, vete kunde däremot bäst undvara gödsling. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
