Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gurkväxter vanlig kurbits, flaskkurbits, gurka (flera sorter), melon (omtalad först
av Plinius) samt vattenmelon (sid. 21). Viktiga köksväxter voro även röva
(rapa, flera sorter), kålrot (napus, kanske en sorts rova), rättika, morot (flera
sorter), palsternacka (grekisk och gallisk). Siser, vilken kejsar Tiberius
skall hava låtit hämta från Germanien, tros hava varit morot eller
sockerrot. Armoracia, som skall hava införts från Pontus, anses (av De Candolle)
möjligen hava varit rädisa.
Kål odlades i stor omfattning, delvis antagligen på grund av dess påstådda
värdefulla medicinska egenskaper.[1] Flera sorter omtalas, bland vilka grön
bladkål, kruskål och huvudkål (vit och röd, Brassica laciitensis och cumana)
säkert kunna igenkännas. B. pompeiana och cypria antagas hava varit tidig
och sen blomkål. Sallad, lactuca, slät och krusbladig, grön, röd och vit
endivia, cikoria, körvel (Chœrophyllum och Cerefolium), målla (Atriplex),
krasse (Nasturtium), selleri och persilja voro allmänt odlade bladväxter.
Sparrisodlingen nådde särskilt i trakten kring Ravenna stor fullkomlighel.
Carduus, antagligen kardoner och kronärtskockor omtalas av Plinius
(XIX: 19, 43) som dyrbara lyxvaror.
Av krydd- och medicinalväxter odlades dill, vanlig kummin, spis- och
svartkummin, koriander, mejram, fänkol, eruca, kyndel, vinruta, basilika,
mynta, libsticka, senap, kapris och saffran.
Blomsterodling. Romarna använde redan i äldre tid mycket
blomsterkransar till höjande av gudstjänstens och festens glans. Cato manade lill
odling av »kransväxter» och senare omfattades blomsterodling med allt
större intresse. Rosengårdar omtalas och bland de sorter, som nämnas, har
man trott sig återfinna de ännu odlade Rosa gallica, alba och centifolia.
Vidare omtalas violer (purpurfärgade, gula och vita, hit räknades även
vinterlövkojan, Cheiranthus), vita liljor, narcisser (vit och röd), Leiicojum;
hyacinter, svärdsliljor, Convolvulus, kalvleka (»gula ljus»), lejongap,
tuppkammar (Amaranthus), myrten och lager.
HUSDJURSSKÖTSEL. I äldre tid hade husdjursskötseln vid varje
jordbruk till huvudsyfte att uppföda och underhålla för brukaren nödiga
gagndjur, oxar till dragare, hästar för ritt, strid och kappkörning, åsnor för
forsling, får för ullen samt alla slag till slakt. Får och svin höllos i största
antal, nötkreatur och hästar fåtaligare, ja i äldre tid var tillgången på
dragoxar så knapp, att slaktandet av en arbetsduglig oxe var belagt med straff
av landsflykt.[2] Senare framkallade den tilltagande lyxen och vällevnaden
ökad efterfrågan på fjäderfä och andra smådjur, vilkas uppfödning och
gödning fick en allt mer övervägande betydelse vid de smärre lantgårdarna,
under det att uppfödning av de större gagndjuren, särskilt får, svin och
nötkreatur blevo huvudsak vid lanthushållningen å de stora godsen, vars jord
alltmer övervägande användes till bete för stora, under herdars vård stående
hjordar.
Synnerligt utförligt skildras husdjursskötseln av Columella (lib. VI),
och Vergilius ägnade tredje sången av sin Georgica åt detta ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
