Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aveln skedde väl i allmänhet inom lantgårdens eller traktens egen stam,
men även korsning användes för att förbättra denna genom tillförsel av
bättre egenskaper från annan ras. Att urvalet av avelsdjur är av stor
betydelse, framhålles av de olika författarna, och anmärkningsvärt är, att
handjurens övervägande betydelse för aveln även var mycket beaktad, varför
ock oerhörda pris kunde betalas för sådana, t. ex. 60,000 sestertier för en
hingst (Varro). Vid urvalet borde man fästa vikt vid djurens yttre, men,
säger Columella, handjurets värde bedömes bäst efter dess avkomma.
Utfodringen bestod under sommaren huvudsakligen av grönfoder, först
av höväxter, såsom lucern, foenum græcum och ocimum, i senare tid av
grönskördad hirs, vicker, smålinser (cicercula) och blandsäd av havre med
vicker, samt löv, varav almlöv skattades högst, därnäst av ask och poppel,
men även av ek (ilex), fikon och lager. Vinterfodret utgjordes av hö,
torkat löv, halm och agnar med i dem blandat kraftfoder, avmätt efter
arbetets stränghet. Som kraftfoder brukades korn, linser (ervum och cicercula),
hirs, ärter, vicker, bönor, lupiner (krossade och blötta), ollon samt skal oeli
kärnor av druvor. Som en dagsranson för 1 par oxar under såningstidens
stränga arbete angiver Columella 1 skäppa (8 liter) ollon, lupiner, linser
eller druvskal, blandat med agnar, samt 40 skålpund hö.
DJURLÄKEKONSTEN hade under det romerska rikets senare tid natt en
hög utveckling, om än till stor del grundad på oriktiga antaganden och
vidskepelse. En utförlig framställning av detta ämne, ars veterinaria eller
mulomedicina av Flavius Renatus Vegetius från omkr. 400 e. Kr. har
bevarats till vår tid. Djurläkare betecknades vanligen som hippiatres
(hästläkare). Vegetius lämnar en utförlig beskrivning och indelning av
sjukdomarna, grundad på deras yttre tecken, och redogör för deras behandling.
 |
| Fig. 34. Romerskt triumftåg. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
