Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berömda voro den tappra grekiska moloss- och den snabba spartanska
hunden.[1]
Fjäderfäskötseln omtalas föga hos äldre författare men under den
alltmer överhandtagande övercivilisationen blev den mest omhuldad av villans
lanthushållning.
Hönsen spelade i äldre tid, liksom hos många andra folk, en viss religiös
roll. Som morgonsolens bebådare sattes tuppen i förbindelse med solguden
och fick som augurens ställföreträdare förutsäga viktiga angelägenheters
utgång: om han lät korn falla ur näbben, var det ett lyckligt omen. Senare
fingo de stor betydelse som värp- och slakt-, prydnads- och stridshöns.
De vanliga lanthönsen voro mest röda eller bruna med svarta vingpennor
ocli lysande halskrage, men även annorlunda färgade förekommo; bland dem
voro vita sämst ansedda såsom mindre härdiga och mest synliga för hökar.
De hade upprätt kam, vita öronskivor och röda till vita haklappar och voro
goda värpare. Därjämte hade man från Grekland införda slag (tanagriska,
rodiska, chalkidiska och mediska), vilka voro tyngre, dåliga värpare och
otympliga som ruvhöns och kycklingmödrar, men lämpliga till stridshöns.
Genom korsning med lanthöns fick man gagndjur, som förenade de förras
storlek med de senares värplust. Även omtalas dvärghöns, små, stridslystna
djur, som höllos för nöjes skull.
Hönsen höllos å de rikas villor i stora flockar, som inhystes i kostbara
hönsgårdar (sid. 65), 200 ansågs lagom för en vårdare. En tupp ansågs
lagom för 5 höns av de små, för 3 av de tyngre slagen. Värphönsen borde
ej få bliva äldre än 2 år. De bästa hönsen började värpa i januari och
lämnade intill 60 ägg; äggen synas ha varit små, ty 15 lades under en höna i
januari, men ända till 21 i april. De borde läggas under hönan i ny, men så
sent att också kläckningen skedde nära ny. Sedan äggen ruvats några dagar,
undersöktes de genom lysning eller nedsänkning i vatten.
För gödning brukades att kapunera djuren samt att stoppa dem med en
röra av kornmjöl, linfrö och vatten.
Infångade vilda höns (?) höllos i gårdar tillsammans med påfåglar,
fasaner och numidiska höns eller i burar (aviaria) med starar, papegojor, duvor
och turturduvor.
Påfåglar höllos väl egentligen som prydnadsfåglar, men deras ägg och
kött voro värderade som föda, påfågelhjärna räknades till de finaste
läckerheterna.[2] Aven numidiska eller afrikanska höns, vilka skilde sig från
pärlhönsen genom röd kam, blevo under den överdrivna lyxens tid ett tillskott
till rikemans läckerbeter. Detsamma gällde fasaner, duvor, turturduvor och
trastar.
Av vattenfåglar hölls mest gäss, om vilka det framhölls, att de ej blott
lämna avkastning i ungar och fjäder utan även äro de bästa gårdvardar.
Man anlade särskilda beten åt dem, besådda med klöver, bockhornsklöver,
endivia och sallad. För deras gödning, om vilken noggranna beskrivningar
meddelats, användes gröt av vete och majsmjöl samt, för att befordra
utbildandet av levern, klimpar av torkade och stötta fikon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
