Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morgnar och aftnar.[1] Ullen klipptes vanligen, men på vissa orter
plockades den.[2]
Getter höllos allmänt, ehuru ej i så stora hjordar som fåren, emedan de
voro svårare att valla. Vergilius[3] manar att ej försumma dem, i
betraktande av deras goda avkastning i mjölk och ragg, som användes i
sängkläder och till sjömanskläder, samt deras förnöjsamhet med bete i skogarna
och av bergens taggiga buskar. Såväl hornlösa, hårfattiga, som behornade
raggiga slag omtalas.[4] Två under hakan hängande teplor ansågos som ett
gott tecken.
Till aveln borde de helst användas mellan 2:a och 3:året och ej längre
än till 8 års ålder. Betäckningen borde ske på hösten, före december.
Ystning av såväl får- som getmjölk var vanlig, särdeles under betestiden,
då mjölken ej lätt kunde hemföras. Noggranna föreskrifter och recept för
olika ostslag finnas hos flera författare.[5] Löpläggningen skedde med löpe
av lamm- eller killingmagar eller med extrakt av Carduus-blommor eller frö
av safflor, eller med mjölksaft från fikonträd.
Smörberedning omtalas blott som brukad hos andra folk.
Svin höllos överallt, ofta, särdeles där ollonskog fanns, i stora hjordar.
I litteraturen förekommande uttalanden om djurens önskvärda beskaffenhet:
kort kropp med sparsam borst, sänkt buk, uppnosigt tryne och stor
gödningsförmåga, göra antagligt, att de vanliga svinen tillhörde den indiska typen,
liksom vår tids romanska svin. Därjämte omtalas även ett för kallare
trakter lämpligare slag med riklig, hård svart borst. Avbildningar finnas också
erinrande både om det indiska och det europeiska vildsvinet. Svinen synas
luna varit storvuxna; en vikt, motsvarande ända till 500 kg. omtalas
(Varro). Till avel användes unggaltarna från 7 månaders, suggorna från
1 års ålder, och galtarna till 4, suggorna till 7 års ålder. Betäckningen borde
ske i februari. Suggan borde ej få behålla mer än 6 grisar och borde under
digivningen få tillskott av mjukt korn. För gödningen kastrerades galtarna
vid 3—4 års ålder, och kastrering av suggor förekom också.
Svinen fingo mest själva söka sin föda av ollon, ogräs, som de fingo rota
upp i vingårdarna, samt bete. Därutöver erhöllo de allehanda avfall,
druv-skal och avfallsfrukt. Under gödningen utfodrades bönor och annan
trindsäd. Gödningen drevs under den senromerska tiden till stor överförfining,
t. ex. med utfodring av fikon, som ansågs göra levern stor, och av mjöd.
Överdriften i denna raffinerade svingödning (porculatio) framkallade
slutligen stränga förbud.[6]
Harar och kaniner hade man vid villorna i inhägnade hargårdar
(leporaria); likaså allehanda infångade vilda djur såsom vilda får och getter,
hjortar, vildsvin m. fl.[7]
Hundar funnos av åtskilliga raser gårds-, jakt- och vallhundar. Mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
