Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - Germanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lin var i allmän odling. Germanernas kvinnor vävde linne, varav de
förfärdigade sig överkläder.[1]
Även omtalas rättikor, »som så älska köld, att de i Germanien nå ett
barns storlek», samt siser (morot? palsternacka?), som hämtades från
Germanien till kejsar Tiberii bord.[2]
Trädgårdsskötsel var enligt Taciti ovan (sid. 89) anförda ord
främmande för germanerna, och fynden av lämningar av äpplen vid germanska
boplatser härröra säkerligen från vilda aplar.
Germanien omtalas av de romerska författarna enstämmigt som rikt på
boskap.
Hästarna voro små och fula[3], och i nordens skogar voro de »vita och
täckta av en lurvig päls» (Aristoteles). De berömmas dock för sin
uthållighet. Särskilt omtalas chaukcrna (vid Wesers mynning), bataverna
(i det nuvarande Holland) och trevererna (kring Mosel) som framstående
hästuppfödare och ryttare.[4] Hästkött var vanlig föda.
Vid templen höllos vita hästar för att draga vagnen med gudabilden.
Deras gnäggningar betraktades som järtecken.
Nötboskapen var enligt Tacitus (V) »småvuxen och saknade pannans
prydnad». I germanska fornlämningar anträffade skallar av nöt härröra
dock i allmänhet från behornade djur, och boskapen har sedan gammalt
varit sådan i Tyskland, varför Taciti yttrande torde vara ett upprepande
av äldre grekiska författares uppgifter om boskapen hos de nordiska
grannfolken, eller också avse, att hornprydnaden var liten, vilket ju är
förklarligt, då den korthornade boskapstypen (sid. 6) förhärskade i alpländerna.
Att frisernas boskap var stor, synes vara antagligt på grund därav, att
Drusus fordrade, att de hudar, detta folk ålades att lämna som tribut, skulle
vara stora som uroxens.
Columella och Plinius berömma de noriska kornas mjölkrikedom.
Nötboskapen var det vanliga dragdjuret. Mjölken användes både färsk och
surnad, men enligt Plinius ej för beredning av ost. Han omtalar smör
som en de rikes spis.[5] Cæsar och Tacitus uppgiva däremot, att
germanerna till större delen levde av ost. Plinius omtalar också, att smöret
bereddes av mjölk, som om vintern efter uppvärmning skakades i långa
kärl, som i övre ändan hade en smal öppning, — antagligen den intill vår
tid brukliga stötkärnan.
Om övriga husdjursslag äro underrättelserna sparsamma. Får- och
getmjölk användes på samma sätt som komjölk.
Den ökade beröringen med romarrikets högre kultur, såsom genom
hemvändande krigare, som varit i romersk sold, och genom de romerska
militärkolonierna, som till skydd mot angrepp av germanerna anlades i
gränstrakterna, medförde naturligtvis lärdomar på jordbrukets område i
de germanska länderna. Vinodling infördes i de germanska Rhentrakterna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
