Lantbrukets historia : världshistorisk översikt av lantbrukets och lantmannalivets utveckling / 98 (1925) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - I. Forntiden och den gamla tiden - De skandinaviska länderna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

likaledes mest utbredd i
de fruktbara trakterna
kring Kristianiafjorden
och Mjösen samt i
Gudbrandsdalen, men
mindre i de västra och
norra landsdelarna.[1]

Fig. 36. Plöjning med krok. Hällristning i Bohuslän.

Fig. 37. Plöjning med sulårder. Hällristning i Bohuslän.

Hällristningar (fig. 36,
37) från denna tid,
påträffade i Bohuslän,
visa bl. a. plöjning med
såväl krok- som
sulårder (jfr sid. 69), och ett
krokårder har påträffats i Danmark i lager från denna tid, likaså
bronsskäror liknande de sydeuropeiska, både i Sverige och Norge, samt
handkvarnar.[2]

Det varmare klimatet under litorina-tidens senare del följdes av en tid
med kallare och fuktigare klimat, som framkallade försumpning av skogar,
okens tillbakaträngande av mindre värmefordrande träd såsom tall och
björk samt framträngande av de mer fuktighetsälskande trädslagen, bok
i söder och gran i norr. Denna s. k. subatlantiska tid sammanföll med
järnålderns början (omkr. 600 år f. Kr.).[3] Denna klimatförsämring anses
förklara den torftighet i kulturförhållandena, som utmärkt förra delen av
järnåldern, och hava varit en orsak till folkvandringarna. Odlingen synes efter
fornfyndens antal hava minskats eller upphört i de nordliga landsdelarna.

Klimatet förbättrades emellertid åter, och bebyggelsen blev åter tätare
och utsträcktes vidare. Vid den tid, då Cæsar skildrade germanerna vid
Rhen som kringflyttande stammar, voro de skandinaviska folken redan till
största delen bofasta jordbrukare.

Den livliga förbindelse med sydligare länder, som ägde rum under den
yngre järnåldern, folkvandringstiden
och vikingatiden, bör hava befordrat
framåtskridandet även på
jordbruksområdet, men å andra sidan
har en förmodan framkastats, att
en orsak till vikingafärderna skulle
varit otillräcklig alstring av
livsmedel i de skandinaviska
länderna.[4] Även beträffande denna tid
anses förekomsten av vissa
ortnamn giva upplysning om
jordbruksförhållandena. Således anses
den talrika förekomsten av gårdar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>