Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lantbrukets utveckling i skilda länder
- II. Medeltiden
- Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II. Medeltiden.
Den tidsindelning, enligt vilken det västromerska rikets upplösning under
femte århundradet efter Kr. räknas som gräns mellan två tidsåldrar,
liar sitt fulla berättigande även från synpunkten av lantbrukets utveckling i
de länder, som tillhört det romerska riket.
I sydvästra Asien och Medelhavsländerna hade det ena folket efter det
andra nått en hög grad av odling men fallit offer för främmande erövrare,
under vilkas välde deras kultur råkat i djupt förfall. Det romerska riket,
vilket i sig införlivat alla dessa gamla kulturfolks länder och överträffat dem
alla i rikedom och makt samt andlig och materiell odling, ej minst på
lantbrukets område, hade slutligen själv råkat i förfall till följd av folkets
lyxbegär, sedefördärv och motvilja mot arbete, vilket allt mer överlämnats åt
ofrie arbetare, under det att det fria bondeståndet undertryckts och
decimerats. Jordens brukning hade försummats, åkern utsugits och igenvuxit till
betesmark, skogarna nedhuggits och bränts.
Då det slutligen föll offer för inbrytande barbariska folkstammar, fanns
ingen bland dessa, som var mäktig att övertaga kviltiirarvet och omedelbart
bygga vidare på den grund, som ännu fanns kvar, om än vanvårdad. Därför
blev övergångstiden ej blott en viloperiod i utvecklingen utan även, ej minst
beträffande jordbruket, en tid av stark tillbakagång, som varade ett
årtusende framåt.
De högt utvecklade romerska rättsprinciperna gjorde sig väl allt mera
gällande i samhällsförhållandena hos de germanska folken, vilka under
medeltiden blevo de förnämsta kulturbärarna i Europa. Framför allt fingo
dessa dock sin prägel, även beträffande besittningen av jorden och dennas
brukares ställning, av det germanska länsväsendet.
Det hos germanerna rådande skicket, att konungen och de jordägande
stormännen (sid. 88) kring sig samlade en hird av handgångne män,
vilka mot underhåll voro skyldiga att göra sin herre krigstjänst till häst,
antog under erövringskrigen efter folkvandringarna allt större omfattning,
då rytteriet allt mer kom att utgöra krigsmaktens huvudstyrka, under det
att den allmänna folkhären, härbannet, förlorade i betydelse och blev
huvudsakligen ett lantvärn till gränsmarkernas försvar. Underhåll åt dylika
tjänstepliktiga, s. k. vasaller lämnades genom förläning av jordegendom,
och i det karolingiska riket blev efter Carl den stores död detta det
vanliga avlöningssättet även för civila tjänster. Då ett jordområde
utdelades som län (beneficium, feudum) kommo de på detsamma boende
jordbrukarna, även de självägande bönderna, att betraktas som låntagarens
underlydande vasaller. De världslige stormännen och konungens
ämbetsmän blevo sålunda omedelbara kronvasaller, och dessa lämnade i sin
ordning sina underlydande länsjord av sin allod eller sitt län, så att på detta
sätt uppkom undervasaller i flera led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lanthist/0113.html
