Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lantbrukets utveckling i skilda länder
- II. Medeltiden
- Italien
- Det östromerska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Lombardiet och Emilia var nötkreatursskötseln den viktigaste delen av
husdjursskötseln. På vissa trakter hade de här alldeles utträngt får och
getter. Särskilt blev så förhållandet, sedan på 1200-talet
bevattningsängarna starkt ökats. Från denna tid blev mjölkhushållning, särskilt för
ostberedning här en viktig inkomstkälla. Osten från Lodi, Parma och
Novara hade vid medeltidens slut nått stort anseende.
Huru silkesodling införts till och spritts i Italien är redan omtalat (sid.
111). Viktiga medelpunkter för silkesodlingen och silkesindustrien voro
särskilt Florens, Lucca, Verona, Venedig och Vicenza.
SKOGENS betydelse såväl för virkets som för lövfodrets och ollonbetets
skull framhölls av samtida författare, men föga torde hava åtgjorts för dess
vidmakthållande eller återställande.
Under senare delen av medeltiden klagades över att furstarna infört
inskränkning i jakt- och fiskerätten och över skogsviltets ökade härjningar
på åkrarnas grödor.
DET ÖSTROMERSKA RIKET.
I den östra delen av det romerska riket voro förhållandena efter dess
delning än ogynnsammare för näringsverksamheten än i de västra
riksdelarna.
Försvaret mot barbariska grannfolks härjningar, krigsföretag för att åt det
byzantinska herradömet bevara rikets förra delar samt inbördes krig togo i
förening med en överdådig lyx vid hovet i Bysanz styrelsens hela
uppmärksamhet i anspråk och utsög rikets tillgångar. Den av överförfining och
tomma teoretiska spekulationer utmärkta intellektuella kulturen stod också
fjärran från allt intresse för lanthushållningen.
Om dennas förhållanden i riket under medeltiden har också historien föga
all meddela annat än att landets förhärjande och trycket av krigstjänsten
och av en beskattning, vars hårdhet ökades genom uppbördsmännens
oredlighet, försvårade böndernas ställning, så att jorden allt mer övergick i den
rika adelns ägo till stora gods med de forna ägarna som arrendatorer.
Jordens brukare nedsjönko för övrigt här liksom i de västromerska
landsdelarna allt fullständigare i ofrihet, vilket fick ett uttryck i en av kejsar
Anastasius (491—516) utfärdad lag, att 30 års kvarblivande på samma
jordegendom skulle gälla som bevis för bundenhet vid torvan.[1]
Den nedgång i produktionen av de viktigaste livsförnödenheterna samt
den minskning i skatteinkomster och soldatmaterial, som härav blev
följden, föranledde väl försök av enskilda härskare att hejda denna utveckling
genom förbud mot sammanslagning av bondgårdar, men dessa strävanden
fullföljdes ej, utan lantbrukets och särskilt bondejordbrukets förfall
fortgick i jämnbredd med rikets ruin i övrigt.
Ett lantbrukslitterärt verk, geoponika, från det östromerska riket har
[1] Kowalewsky, s. 32.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:42 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lanthist/0121.html
