Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till de halvfrie, som väl ägde rättsligt skydd för sin person och rätt att
förvärva och besitta egendom, men i övrigt saknade medborgerliga
rättigheter och icke ägde rätt att lämna den gård, de brukade som coloni
(landbönder), och följde med denna vid dess försäljning, hörde dels frigivne
(liberti), dels avkomlingar av de halvfrie brukarna i de forna romerska
besittningarna och av den förut fria befolkningen i underkuvade länder, båda
kallade liti (lati, lazzi) eller hos bajuvarer och longobarder aldioni. Även
ökades deras antal därigenom, att helfrie gåvo sig och sin egendom under
kyrkan eller en storman, vartill skälet ofta var att de därigenom önskade
undgå krigstjänst. Tidigare fingo endast helfrie göra krigstjänst. Senare
bortföll väl denna inskränkning, men då inkallelsen till krigstjänst skedde genom
jordherren, medförde dock dennes bevågenhet utsikten att slippa undan.
Trälar eller livegne (servi, mancipia), vilka med kropp och egendom
tillhörde sin herre, utgjorde länge flertalet av tjänare och egna arbetare på
godsens huvudgårdar, och tillgången på sådana underhölls genom
försäljning av krigsfångar men avtog i samma mån som frankernas erövringskrig
mot angränsande stammar. Härtill medverkade också kyrkan genom
förbud mot försäljning av kristna fångar och genom att verka för trälars
fri-givning, vilken framhölls som en Gudi behaglig gärning. Vid frigivningen
blevo de, som ovan nämnts, i regel halvfrie.
Trälar kunde liksom de halvfrie få bruka annans jord för egen räkning,
men en bestämd skillnad gällde mellan dessa olika klasser av brukare, i det
att de senare, coloni, hade att utgöra vissa avgifter i penningar (jordränta,
tionde, betesavgifter) och naturaprestationer (spannmål, fläsk, öl, lin, höns,
ägg) samt vissa tillfälliga arbeten såsom hägnad, spånad och vävnad,
körning vid sädesbärgning m. m., men de förre (servi) dessutom tre
veckodagsverken hos sin ägare.[1]
Skillnaden mellan dessa olika klasser, ofrie, halv- och helfrie brukare av
annans jord minskades allt mer. De kallades gemensamt censuales
(räntefolk) eller på kronans jord fiscalini. Att även skillnaden mellan frie bönder
och ofrie i den allmänna uppfattningen var mindre betydande, synes av
landslagarnas bestämmelser om straff och skadeersättning, då frie bönder
sålts som livegne,[2] likasom ock därav, att halvfrie och t. o. m. trälar kunde
vinna anställning som tjänstemän och som sådana erhålla jordförläning.
I Neustrien hade jordegendomen redan under den merovingiska tiden
(486—752) till största delen och i det 9:e århundradet så gott som
fullständigt övergått till konungens, kyrkans och stormännens direkta eller
medelbara egendom, i det att de frie bönderna blivit dessas skattskyldiga
underhavande. De forna, romerska medborgarna (»romani» i lex. Sal.) hade sina
medborgerliga rättigheter skyddade genom särskilda lagbestämmelser, men
eljes utplånades skillnaden mellan de förut självägande (ingenui) och de
halvfrie (liti och coloni) allt mer, och samtliga blevo de bundna vid torvan.[3]
I de rent germanska delarna av riket bevarades den gamla bondefriheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
