Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bättre. De självägande böndernas antal var ännu på Carl den stores
tid där rätt stort men avtog under det karolingiska väldets sista tid starkt,
genom att de fria bönderna allt mer blevo underlydande under godsen.
JORDEGENDOMENS FÖRDELNING var väl till en början olika i de
olika landsdelar, varav det frankiska riket bildades, men blev i stort sett
likartad i alla rikets delar. I de romaniserade Donauländerna härskade den
romerska godsförfattningen med en huvudgård och av trälar eller halvfrie
brukade underlydande gårdar. I landet kring Rhône och Saône, där
bur-gunderna bemäktigat sig 1/3 av jorden, liksom i Provence och Aqvitanien,
där västgöterna också delat jorden med de tidigare innebyggarna,
bildade de båda folken blandade en likaberättigad bondeklass. I det övriga
Gallien hade jorden till största delen frångått de keltiska bönderna och
samlats i stora gods med underlydande gårdar, tillhörande staten, kyrkan och
en mäktig godsägarearistokrati. Men i alla dessa länder förforo frankerna
vid deras erövring så, att den besegrade stammens statsjord samt oupptagna
områden mellan bygderna blevo den frankiske konungens egendom, varav
han utdelade län åt sitt följe, under det att kyrkans eller hednakultens
jordegendom tilldelades den frankiska kyrkan, men enskilda och samfälhgheter
i regel lämnades i okvald besittning av sin jordegendom. Undantag härifrån
gjordes dock i vissa fall, såsom vid sachsarnas kuvande, då större
sammanhängande landsdelar togos i besittning och utdelades bland segrarna, och
dessa områdens förra innebyggare fördrevos eller flyttades till andra delar
av riket, för att den besegrade stammens motstånd skulle brytas. På detta
sätt kom en stor del av jorden att bilda större jordbesittningar, vilkas
områden ytterligare ökades därigenom, att fria bönder gåvo sig under de
mäktiga jordherrarna.
Dessa jordbesittningar bestodo av en huvudgård, villa, curtis, terra
indominicata eller salica eller Salland (av sal = herrgårdsbyggnad) och därunder
lydande gårdar, brukade av trälar, halvfrie eller frie (mansus eller hubæ
serviles, lidiles och ingenuiles). En dylik domän kallades villicatio men
även ofta blott villa. På Carl den stores tid bildade de ofta ett slutet
helt, men senare bestodo de allt mer av spridda ströhemman.
Kronogods. Av dessa besittningar tillhörde ett stort antal kronan. Carl
den stores gods uppskattas sålunda växlande från 86 till 123, med i
medeltal 40 hemman i varje, vartill kom stora skogsvidder, belägna i rikets
alla delar. Dessa domäner eller åtminstone de, som voro anslagna till
hovhållningen, kammar- eller taffelgodsen, lydde under den kungliga
hovförvaltningen. Deras förvaltning övervakades genom utsända inspektörer
(missi) och lydde närmast under en hertigen underlydande domesticus,
senare under gaugreven. De särskilda godsen eller en grupp av sådana sköttes
av en fogde (amtman, actor, judex fiscalis), vilken även utövade
rättsskipningen inom sitt förvaltningsområde. För varje större gård fanns en
förvaltare (villicus, major villœ, maier), som till biträde hade arbetsförmän
(ministeriales) samt för tillsynen över underlydande gårdar decani.
Arbetspersonalen (homines fiscalini) utgjordes av tjänstefolk i gårdens kost,
husmän (servi casati) och tjänstpliktiga landbor (servi och liti), vilka utförde
det huvudsakliga av lantbruksarbetena med egna dragare och redskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
