Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Det frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NYODLING. I äldre tid stod det delägarna i by, men endast dem, fritt att
odla på den gemensamma skogen, men odlingen skulle hållas hägnad, eljes
återföll den till allmänningen, likaså även om den låg obrukad i 3 år.[1] Från
8:e århundradet började odlingsrätten begränsas till bydelägarens behov
och andel i byn.[2] På annans skog eller utmark fick ingen odla utan
jordägarens bifall. För odling å herrelöst land fordrades konungens medgivande.
De nyodlingar, som upptogos på bys utmark, vare sig för hemmanets
utvidgning genom utägor (Bifang) eller för bildande av nya gårdar (Einöde,
Neuland, novale) t. ex. åt yngre söner, voro fria från byns tegblandning och
därmed följande bytvång vid jordens bruk. Då nya byar uppkommo på
utmarken, skedde det i regel genom att enskilda nybyggesgårdar eller fäbodar
utvuxo till by.
Nybyggesanläggning skedde till största delen för jordherrarnas räkning
(Bifänge, Beunde) på godsets jord eller på utmark tillhörande by, vari de
ägde del. I Carl den stores föreskrifter för godsens förvaltning
föreskrevs, att var helst därtill lämpliga marker funnos, skulle de uppodlas
och utlämnas till brukare.
Godsens odlade jord ökades på detta sätt mycket under karolinger-tiden,
och gott utrymme för nyodling fanns å dessa därigenom att såväl
stormännens gårdar som klostren mest anlades på från bygden avlägsna områden,
vartill för klostrens del en anledning var, att furstar och stormän, som
skänkte jord till sådana, hade intresse av att få obygderna odlade och
bebyggda. Stormännen och klostren hade också ofta i en stor mängd tjänare
och underlydande riklig tillgång på arbetskraft för odlingsarbetet, och de
senare utdelade också i stor omfattning odlingsmark, som precarium (sid.
121), för att sålunda få inkomst av jorden.
Även en planmässig kolonisation förekom. Sålunda flyttades vid
underkuvandet av germanska stammar, särdeles de motspänstiga sachsarna, stora
skaror av krigsfångar och som gisslan tagna män med kvinnor och barn
till avlägsna trakter i Franken, Schwaben och Bayern, där stora
sammanhängande områden upplätos åt dem, och tvärt om utplanterades kolonier
av franker och vender i Sachsen för att skapa stödpunkter för såväl de
kungliga härarna som landets odling och som motvikt mot sachsarnas
frihetsrörelser.
I skogsnybyggen voro gårdarna (Waldhufen) i regel dubbelt större än i
den gamla bygden och även nybyggen i marsktrakterna voro i regel större.
Tillika gjordes i regel inägorna, då byar sålunda anlades, skilda och fria
från samfällighet och därmed följande beroende av grannarna. Då deras
isolerade läge gjorde upplåtelser av dylika skogsgårdar mindre begärliga,
lämnades de vanligen på gynnsammare villkor än andra landbogårdar, ofta
som ärftliga räntegårdar (Erbzinsgüter), för vilka betalades blott en mindre
ränta, men som icke fingo överlåtas eller förpantas utan jordherrens
medgivande, samt kunde återtagas i händelse av längre vanhävd eller
försummelse att betala avgäld. Liknande upplåtelser gjordes även i mosskolonier i
Weser- och Elbmarschen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
