Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HUSDJURSSKÖTSELN stod högst till omfattning liksom till avkastning
i rikets nordvästra delar, på vilkas vidsträckta betesmarker en omfattande
uppfödning bedrevs av hästar, nötkreatur och i synnerhet av får. Svin höllos
i största antal i de skogrika trakterna för ollonbetets skull. Som dragdjur
användes huvudsakligen oxar, som riddjur hästar och i de södra landsdelarna
mulor samt som lastdjur åsnor.
Djuren föddes väl fortfarande mest på bete så länge årstiden det medgav,
och fingo vanligen beta även på ängen på våren samt efter höbärgningen,
under det att det å andra sidan betesmarkernas gräsväxt delvis skördades
till hö. I den mån betesmarkerna således övergingo till ängar, blev vanligt
att sommarstallfodra storboskapen, vilket redan i 11:e århundradet skall
hava nått en betydlig omfattning. Det var redan då vanligt att räkna med
ett visst förhållande mellan åker och äng.[1]
Häst- och nötkreatursaveln synas hava stått högst i Normandiet. Dess
hästslag stod i högt anseende och redan på 1300- och 1400-talen omtalas dess
korsning med arabiska hästar.
Fårskötseln utgjorde husdjursskötselns huvudsak i södra Frankrike, där
stora fårhjordar för sommaren drevos upp till alpbetena och under vintern
höllos hemma i det lägre landet. Aveln torde dock hava stått högre i norra
Frankrike, där den uppblomstrande flamska vävnadsindustrien var en god
avnämare av ullen. För ullens förbättring infördes hit engelska och spanska
avelsfår under 1300- och 1400-talen.[2] I dessa landsdelar hade fårmjölken
stor betydelse för ostberedning, under det att köttet var huvudsaken i södra
Frankrike. Över allt tillmättes fårskötseln stor betydelse för fältens gödsling
genom de betande djurens spillning.
Svåra härjningar av kreatursfarsoter omtalas. Särskilt skall år 1384 massor
av kreatur hava gått förlorade. Djurläkekonsten utövades mest av hovslagare
och bestod mest i bränning, åderlåtning och allehanda vidskepliga kurer.[3]
Biskötseln bedrevs i stor omfattning i hela riket.
Silkesodling började vid slutet av medeltiden vinna insteg i Frankrike,
väsentligen till följd av det intresse, som konungarna Ludvig XI och
Carl VIII ägnade densamma. Mullbärsträd började i stor omfattning
odlas i Touraine och här blev en medelpunkt för silkesindustrien.
SKOGEN som tidigare täckt större delen av landet, hade redan under
det frankiska väldet starkt medtagits. I landets sydöstra delar hade urskogen
till stor del fått vika för odlingen och ersatts av kulturskogar av kastanje-,
valnöt- och olivträd. I nordost omtalas Ar denner na ännu i ll:e
århundradet som täckta av täta skogar; och i Isle de France funnos stora kronan
tillhöriga barrskogar. I dessa delar av riket var ekskogen högst skattad.
Jämte högskogsbruk (saltus, futaie) omtalas även lågskogsbruk (boscus,
nemus, broilus, taillis) för avverkning till bränsle och barkskörd.
Allmänningsskogarna hade tidigt börjat skiftas men feodalismens
utveckling förde med sig, att länsherrarna gjorde anspråk på äganderätten
till dem. Enligt folkets rättsuppfattning var dock skogen alltjämt allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
