Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - II. Medeltiden - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendom så till vida, att bönderna ansågo sig ha rätt till virkesfångst och
bete i godsets skog, en rätt som dock allt mer inskränktes och medgavs blott
mot vederlag till godsherren. Vanligen medgavs blott att taga virke till hus-
och kvarnbyggnad samt till bränsle endast torrskog, grenar och undervaxt
(»nemus mortuum»). Från avverkning voro i regel bärande träd (ollonskog
och rönn) undantagna för deras värde för betesdjur och villebrådet.[1]
Likaså voro tall och gran mångenstädes fridlysta, antagligen för
tjärbränningens skull.
Rätten till skogsbete, vilket användes huvudsakligen för småboskap,
särdeles för svin, var vanligen begränsad till visst antal betesdjur eller så att
avgiften till länsherren för densamma utgick i förhållande till antalet djur,
t. ex. vart tionde svin. Denna avgift, vilken liksom skogsbetet betecknades
med pasnagium, kunde också utgå i vissa varuslag eller i penningar.
JAKTEN, vilken tillkom jordägaren på hans mark och således bydelägaren
i byns skog, kom även den att betraktas som länsherrens privilegium.
Särdeles gällde detta de ädlare jaktsätten samt jakten på högvilt (hjortdjur,
björn, uv, vildsvin m. fl.). Det blev allt vanligare att omvårdnaden om
jakten gick före jordbrukets intressen, i det att nyodling förbjöds å skogar, att
sådana inhägnades och fridlystes som jaktparker, arronderades med odlad
jord tillhörande byar, att bönderna förbjödos att skydda sina fält mot
villebrådet o. s. v.
Med jakträtten följde ock rätten till de vilda bisamhällena och deras
honung.
Mot detta för jordbruket menliga privilegium å jakträtten på bondjord
uppstod under det 13:e århundradet en stark allmänmening, som förmådde
åtskilliga godsherrar att avstå därifrån i förhoppning att få ökade inkomster
genom nyodlingar å skogen eller mot särskild avgift av sina bönder. Även
utfärdades förordningar om inskränkning i jaktprivilegiet. Sålunda förbjöds
år 1350 och 1356 att inrätta nya jaktbann-områden och att återupprätta
sådana, som redan uppgivits, och begränsades jakträtten å bondjorden till den
tid, då fälten voro fria från gröda. År 1396 erhöllo bönderna rätt att hålla
hund.[2]
FISKERÄTTEN, som tillhörde jordägaren och icke var förbehållen de
förnäma utan mest idkades av det lägre folket, blev också föremål för
inskränkningar. Upplåtelse av fiskerätt var ofta inskränkt till vissa årstider eller
veckodagar, vissa områden, fiskesätt eller fiskarter. Även förekom fiskerätt
oberoende av strandäganderätt, likasom den kunde vara inskränkt genom
servitut till annans förmån. Särskilt förmånligt var fisket i uppdämningar
för slussar, kvarnar eller andra vattenverk, men man anlade också särskilda
dammar eller gravar för fiske och för den fångade fiskens förvaring liksom
för fiskodling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
